Solnaspelen - en pionjär inom handikappidrotten

Många inom idrotten i övrigt och även bland institutioner för handikappade ansåg att de funktionshindrade själva inte förstod vilken typ av idrott de skulle bedriva. Snart uppstod en falang som ansåg att läkare och annan expertis skulle avgöra vilka former av idrott som var möjliga att bedriva. I direktiven för statsanslag via Riksidrottsförbundet sägs att verksamheten ska ”(…) bedrivas enligt plan, som godkänts av Medicinalstyrelsen”.

Ett annat exempel på detta synsätt är ett uttalande 2009 från Dr Robert Steadward, fd ordförande i Internationella Paralympiska Kommittén:

”(…) Våra idrottare ansågs mer som patienter i stället för högpresterande idrottare och de tränades i första hand av läkare, sjuksköterskor och sjukgymnaster”.

I flera år famlade handikappidrotten efter sin rätta hemvist. Många aktiva fann sig i att deras idrott organiserades i olika handikapporganisationer. Samtidigt växte den andra falangen som verkade för handikappidrotten som en självklar del av den övriga idrottsrörelsen, där de själva kunde påverka utvecklingen och inte via välmenande ombud i handikapporganisationer.

Ett ständigt trätoämne var klassificeringen av handikapp, där olika handikapporganisationer bevakade just sin grupps frågor. I början var till exempel vissa tävlingar i rullstolsgrenar enbart öppna för ryggmärgsskadade. Individer med intellektuell funktionsnedsättning fick länge vänta på att få tävlingsidrotta.

Från början var det läkare som avgjorde klassificeringen av utövarnas handikapp men på nittiotalet infördes ett nytt system för basket, där en jury bedömde spelarnas handikapp med en skala 1-4,5. En justering av graderingen med 0,5 kunde därför medföra stora konsekvenser för utövarna, som från en tävling till en annan kunde hamna på reservbänken. Sedan slutet av nittiotalet är handikappidrotten generellt indelad i funktionsklasser, baserade enbart på idrottarens fysiska kapacitet. Klassificeringen görs inte av läkare, utan av personer som har genomgått särskild utbildning för uppdraget.

Under slutet av femtiotalet och det tidiga sextiotalet organiserades handikappidrotten främst via utredningskommittén för "Idrott för handikappade och åldringar”.

Initiativtagare till utredningskommittén var Riksidrottsförbundet, RF, och Korpen, men även försäkringsbolaget Folksam spelade en roll. Den drivande kraften var kommitténs projektanställde konsulent Alf Nygren från Uddevalla.

Bengt Hollén, som räknas till den svenska handikappidrottens stora banbrytare, hade en gedigen idrottskarriär bakom sig; han deltog bland annat i gymnastik i OS I Berlin 1936 och han satt senare i Svenska Friidrottsförbundet styrelse. Som yrkeslärare (skomakare) på Norrbackainstitutet insåg han tidigt behovet av att aktivera eleverna även fysiskt. Bengt åtog sig att på ideell basis även verka som idrottslärare/-ledare, något som inte fanns på skolan. Så småningom fick han dock detta som yrke.

Bengt gjorde 1957 en studieresa till USA, där han mer av en slump fick se rullstolsbasket. Inspirerad av resan startade Bengt rullstolsbasket, men eftersom det då inte fanns några specialanpassade rullstolar konstruerade Bengt och hans elever landets första basketrullstol. Den fick snabbt öknamnet ”missfostret” för att den var tung och dessutom rullade bättre baklänges. Namnet kanske stöter en och annan, och det var nog bara personer i denna idrott som vågade/kunde använda ett sådant begrepp.

Trots att Bengt var den drivande kraften ville han inte åta sig rollen som ordförande i Norrbacka HIF; i stället ville han hjälpa fram andra förmågor i den positionen. Däremot blev han ordförande i Svenska Handikappidrottsförbundet 1973.

Bengt Hollén var en av de starkaste krafterna i kampen för att bryta loss handikappidrotten från institutionsvärlden och etablera den som en del av idrottsrörelsen. Detta präglade också Norrbacka HIF som tidigt omvandlades från skolidrottsförening till en ren handikappidrottsförening, där tävling stod i fokus. Norrbacka HIF lät sig aldrig ”medikaliseras”.

De synskadade på Tomtebodainstitutet i grannskapet hade redan 1934 bildat en skolidrottsförening. I mitten av fyrtiotalet arrangerades skolmästerskap och i mitten av femtiotalet bedrev denna förening en väl utvecklad verksamhet i främst lämpliga friidrottsgrenar men också simning och simhopp. Vilket mod det måste kräva att dyka i mörker.

Idrott för alla handikappade (IFAH)

En annan pionjärförening var Idrott för alla handikappade, IFAH; föreningen hade startat 1959 i Stockholm men hade verksamheter även i kranskommunerna. Även denna förening var en utlöpare av utredningskommitténs lokalavdelning i Stockholm. De första idrottsgrenarna var volleyboll, luftboll*, bordtennis och simning.

* Luftboll är en individuell idrottsgren som påminner om volleyboll. Två spelare sitter på var sin sida om ett nät på varsin liten planhalva; en spelare i taget kastar en medicinboll över nätet och det gäller att få motståndaren att inte fånga bollen. Grenen finns inte längre.

En av initiativtagarna till IFAH var Solnabon Gunnar Åselid, som är en av den tidiga handikappidrottens viktigaste krafter. Gunnar var framgångsrik orienterare i Hjortarnas OK, men drabbades av polio i unga år. Han fortsatte då sitt idrottande som simmare. Eftersom Gunnar var en god administratör kom han snart att involveras i Stockholms lokalkommitté för handikappidrotten och i ovan nämnda IFAH; han var också en av påskyndarna när Svenska Handikappidrottsförbundet bildades.

Stockholms lokalavdelning, med bland andra representanter för Stockholms Idrottsförbund och Stockholmskorpen, insåg tidigt att det inte räckte med bara träning och började sondera möjligheterna att skapa en riktig idrottstävling. Ledamoten Bengt Hollén fick uppdraget att tillsammans med föreningen Idrott för alla handikappade, IFAH, arrangera den första stora tävlingen i Stockholmsregionen.

När Bengt Hollén kontaktade Solna stad för att undersöka möjligheterna till stöd var responsen omedelbart positiv. Tillsammans med Nils Kedert från Korpen fick Bengt kommunen att ställa upp med inte bara pengar utan också personella resurser samt den avgörande faktorn: tävlingslokaler, som skulle frigöras från sina ordinarie scheman.

Även om Bengt Hollén var en av initiativtagarna till Solnaspelen var Gunnar Åselid Solnaspelens primus motor de första åren.

De första spelen 1959 bjöd på bordtennis, bågskytte och simning, samt uppvisning i rullstolsbasket och gymnastik, med ett fyrtiotal deltagande ungdomar. Året därpå fick tävlingen sitt namn Solnaspelen och från detta år var IFAH ensam ansvarig arrangör; 1983 återkom Norrbacka HIF som arrangör.

Till andra upplagan av Solnaspelen, 1960, bjöds även deltagare från Södermanland och Gästrikland och betraktas därmed som den första riktiga rikstävlingen för handikappade. Tävlingen bestod främst av lagtävlingar i volleyboll (sittande), ovan nämnda luftboll, simning och bordtennis för cirka 60 deltagare.

Deltagarna i Solnaspelen var minst sagt blandade; tävlingen omfattade båda könen, handikappen varierade stort och åldersspannet var också stort: den yngste tävlande var åttaårige Göran Granholm från övre Norrland och den äldsta en sjuttioårig dam från Oslo. Bordtennisspelaren Leif Holm kom från Norsjö i Västerbotten.

Solnahallen är byggd i tre nivåer, vilket har både volymmässiga och estetiska fördelar. Men det var trångt, mycket trångt. Dessutom fanns ett enskilt stort problem, hallen hade på den tiden ingen hiss. Så vad göra? Röda korset blev lösningen vid de första tävlingarna, deras volontärer bar de tävlande i rullstolar uppför trapporna; och eftersom det var många tävlande som ibland skulle upp och ned flera gånger blev det mycket bärande.

Nöden är som bekant uppfinningarnas moder; sålunda rekvirerades så småningom en gaffeltruck som hissade upp både materiel och rullstolsbundna deltagare till gympasalen på övre planet. Vem vågade föreslå detta? Knappast kommunens folk, så det torde ha varit arrangörsklubben, IFAH. En annan fråga: hur fick de in en så hög gaffeltruck genom den lilla entrén? Ett mer svårjobbat idrottsevenemang får man nog leta efter.

Med dagens ögon framstår dessa lösningar som inte bara vågade utan i vissa avseenden även otänkbara, men samtidigt är de exempel på kreativa lösningar som krävs när ny mark ska brytas.

Lagom till spelens tioårsjubileum hade kommunen låtit bygga en hiss i Vasalundshallen, men mycket snopet klarade hissen inte slutinspektionen, så gaffeltrucken fick komma tillbaka. Kommunen byggde senare även en ramp för rullstolspassage ned till bollhallen. Solnaspelen tvingade därmed tidigt fram hjälpmedel som idag är givna.

En drivande kraft från kommunens sida var kommunalrådet Gösta Fagerberg, sedermera mångårig ”borgmästare”, som bland annat drev igenom att alla funktionärer, inklusive han själv och andra kommunala höjdare, skulle ställa upp utan arvode. Stora delar av kommunens fritidsavdelning ställde också upp med administration och folk; de fick agera allt ifrån vanliga funktionärer till kypare vid efterföljande fester.

De unga och relativt små föreningarna som stod bakom Solnaspelen hade inga möjligheter att bemanna alla funktioner på egen hand. Därför uppbådade kommunen det övriga föreningslivet som funktionärer och administratörer. Idrottsklubbar som Solna IF, Hagalunds IS, IF Ulvarna (Brommaklubb), Solna Simsällskap och Godtemplarnas IF ställde upp men också Röda Korset, Solna Lottakår, Husmodersförening, kyrkoföreningen S:t Martins. Namnkunniga ledare som Rolf ”Wofflan” Nilsson, sedermera förbundskapten i basket, var till exempel flera år senare tävlingsledare. När spelen hade nått sitt maximum krävdes cirka 250 funktionärer.

Det var inte bara kommunalrådet Gösta Fagerberg som vurmade för Solnaspelen; redan från början var enigheten stor bland kommunens politiker om värdet av evenemanget. Solnaspelen var också en bra mötesplats för politiker som annars mest var som hund och katt. Här kunde de folkvalda göra upp känsliga tvistemål över en fika.

Det mesta i Solnaspelen sköttes av ideella krafter, men med administrativt stöd från fritidskontoret. De inblandade träffades en gång på våren, på fritidskontoret, för att bestämma vilka grenar som skulle vara med och om eventuellt internationellt deltagande. Fritidskontoret sände ut inbjudan; sedan samlades samma gäng igen efter sommaren för att fördela anmälningarna på respektive gren‑administratör. Således en ganska kort startsträcka.

Enligt Bosse Petersson, i dag känd expertkommentator i fotboll, då idrottskonsulent i Solna kommun, var kommunens stöd till Solnaspelen en viktig del av en genomtänkt strategi för bilden av idrottsstaden Solna:

”Vi skulle inte bara satsa på elitidrotten och ungdomsidrotten, inte minst genom moderna anläggningar och bidrag, vi skulle också bygga motionsspår, stötta Korpen och handikappidrotten. Det fanns stor politisk enighet bakom denna strategi”, berättar Bosse Petersson.

I takt med att spelen utvecklades blev också resultaten allt bättre. En viss Benny Gustavsson segrade i simning 200 meter fritt på 4.11, tio år senare hade segertiden nästan halverats till 2.40. Sven Janssons segertid, 51,2 på 50 meter rygg 1965, putsades rejält fem år senare av Tore Nilsson till 38,4. Sifferexercis, kan tyckas, men det visar på både fler utövare och allt bättre idrott. Annars är simmaren Hasse Lindström från Nyköping ett namn som ofta dyker upp i de gamla resultatlistorna. Bland damerna märks särskilt Susanne Linde och Ann-Charlotte Löfvenberg som vann det mesta som spelen kunde erbjuda. Tyvärr är det klent med Solnadamer i resultatlistorna, men en som utmärkte sig var Helen Håkansson från Norrbacka HIF; i Solnaspelen deltog hon i rullstolsslalom. Hennes största triumf kom senare med segern i 60 meter rullstol vid Paralympics i Toronto 1976.

Ett annat starkt namn är Kerstin Wiksén som tävlade i Solnaspelen från 1964 till 1987; 24 starter i spelen i simning, bordtennis, volleyboll, bågskytte, rullstolsslalom, bänkpress och boccia låter som ett rekord. Vidare tog hon elva ”silverskedar”, lika med första plats, i simning och två i bågskytte.

Rolf Johansson

Men vi tar det från början: idrottskarriären började 1959 med rullstolsbasket, sittande volleyboll och bågskytte. 1964 spelade Rolf i Norrbackas lag som vann division I i sittande volleyboll.

1966 bytte han klubb till Tranebergs HIK (numera Tranan HIK).

På Rolf Johanssons prishylla trängs 11 RM-medaljer (riksmästerskap, föregångare till svenskt mästerskap), 105 SM-medaljer, hälften i guld, i olika idrottsgrenar.

Lägg därtill tre EM-medaljer, ett guld och två brons, och fyra VM-medaljer, tre guld och ett brons.

Han har tävlat i 11 Paralympics och där tagit 13 medaljer, 2 guld, 4 silver och 7 brons. Som om inte allt detta var nog har Rolf tagit 26 medaljer varav 13 guld i Stoke Mandeville Games, inofficiellt VM på 1970- och 1980-talen.

I den blågula dressen har Rolf representerat Sverige i basketboll, friidrott, kälkhockey, kälkracing (ispiggning) och curling.

Rolf slog världsrekordet sju gånger på 100 m rullstol och en gång på 4x100 m. Dessutom har han det än idag gällande världsrekordet i stafett, 4x60 meter. Rekordet slogs 1978 i ett landslag med förutom Rolf, Lars Löfström, Birger Nord och Gunnar Berglund.

Som tidigare nämnts är rättvisa former för indelning i olika handikappklasser ett stort problem för handikappidrotten. Och det var givetvis ännu svårare i de första tävlingarna. Med ökat antal idrottare kom också fler och därmed rättvisare tävlingsklasser. De erfarenheter och lärdomar som vanns i Solnaspelen har givetvis bidragit till dagens allt bättre klassindelning. Lite förenklat kan denna transformering beskrivas som från klasser grundade på handikapp gick utvecklingen mot klasser för ”vad man klarade av”.

Ett annat exempel på Solnaspelens betydelse var att de inblandade klubbarna inspirerades att så småningom arrangera egna tävlingar. När Norrbacka HIF, under ledning av coachen Peter Reinebo, vann Europacupen i rullstolsbasket 1981 och 1984, vågade till exempel klubben arrangera detta mästerskap i nya Solna sporthall, i närvaro av drottning Silvia.

Solnasonen Peter avslutade 2022 sin mångåriga tjänst som sportchef på Sveriges Olympiska Kommitté.

En viktig utlöpare från Solnaspelen var Abrahamsdagen (namnet togs från premiärdagens namnsdag), det var en blandning av uppvisning och prova på för främst unga handikappade som arrangerades fredagen före Solnaspelen. Här medverkade ledare från AIK, Solna Vikings, Solna Tennisklubb och andra Solnaklubbar. Abrahamsdagen startades på initiativ av Pehr Boman, ordförande i Norrbacka HIF, som en del av aktiviteterna i kulturhuvudstadsåret 1998 och med bidrag från allmänna arvsfonden. Även här var Solna stad en viktig samarbetspartner. Arrangemanget har lockat handikappade och icke handikappade ungdomar att tillsammans i Solnahallen pröva på rullstolsbasket, rullstolsrugby, innebandy, fotboll och bordtennis. Abrahamsdagen gjorde ett uppehåll under pandemin men kommer tillbaka 2023.

Som ny och viktig företeelse fick handikappidrottens tävlingar i början ofta bra publicitet. Men det krävdes också ett stort jobb med att uppvakta journalister, som var tämligen okunniga om denna form av idrott. Journalisten Leif Söderberg ilade runt på sportredaktionerna och missionerade om Solnaspelen, vilket också resulterade i bra inslag i massmedia. I början kunde Leif genom att peta på det dåliga samvetet få journalister att skriva om Solnaspelen.

Solnaspelen inspirerade både många handikappade att börja idrotta och att tävla, men ännu viktigare var att spelen också inspirerade andra att skapa idrottstävlingar för handikappade.

Ett bra exempel är att landets största klubb, AIK, 2017 startade rullstolsbasket. AIK var därmed den första av de verkligt stora klubbarna att integrera handikappidrotten i sin verksamhet, en milstolpe i svensk handikappidrott.

Från Solnaspelen är steget långt till dagens utvecklade tävlingar och förbund för handikappidrotten. För att inte tala om Paralympics som lockar tusentals tävlande från hundratals länder i 28 grenar och tiotusentals åskådare och miljontals tevetittare på bästa sändningstid. Sådana tävlingar hade inte varit möjliga utan pionjärinsatser av ledare som Bengt Hollén, Gunnar Åselid, Sven Erik ”Solla” Karlsson och deras kamrater.