Solnas stolta idrottshistoria

När idrottsrörelsen i slutet av förra seklet började vinna terräng i Sverige torde idrottsliga aktiviteter i det som nu omfattar Solna stad ha varit få. Ett undantag utgjorde de fysiska övningar som ingick i utbildningen vid Krigsskolan i Karlberg, där kadetterna även på fritiden ägnade sig åt tävlingar av olika slag i skytte, fäktning, ridning, brottning, simning och löpning.

Även boxning stod på utbildningsprogrammet, introducerad av gästande brittiska officerare under 1880-talet. Orientering - eller, som det då hette i det militära, rapportföring - var en ofta utövad gren, bl a i form av nattorienteringar från Karlberg till Bromma och skidorienteringar utefter sträckan Karlberg-Bällsta-Ulvsunda. Det är tämligen troligt att det såddes några tidiga frön av idrottsintresse i Solna vid åsynen av dessa mot varandra hårt kämpande kadetter. "Nybyggarna" i Hagalund och Huvudsta, som oftast såg idrotten som ett nöje för de bättre ställda i samhället, talade dock med visst förakt om sportfånar och idrottsidioter.

Med förberedelserna för och genomförandet av de olympiska spelen i Stockholm 1912 kom det verkliga genombrottet för idrotten i Sverige, och Solnaungdomen var inte sen att haka på. Det hade säkert sin betydelse att några av de olympiska grenarna hade förlagts till Solna. Det spelades olympisk fotboll på den nyanlagda Råsunda idrottsplats och vid Råstasjön gick tävlingarna i jaktskytte.

Åkerlappar blev idrottsplatser

Bollsporterna kom som småningom att dominera, främst fotboll och bandy, senare också ishockey och i någon mån handboll. Fotboll spelades på enklast tänkbara planer, f d åkerlappar och betesmarker: "Böcklingen" i Huvudsta, "Komota'n" vid Lilla Frösunda och ängen där Råsunda kommunala idrottsplats med sitt konstgräs nu ligger är några exempel.

Men även från början mest lekbetonade grenar som hopp, kast och löpning utövades på dessa och liknande naturbanor. En sandgrop för hopp kunde lätt ordnas och för löparna dög en vägstump eller "Gamla banan", d v s banvallen efter den år 1911 flyttade järnvägen genom Hagalund. Kvartersgäng slöt sig samman och bildade klubbar, inte alltid så fast organiserade. Men de utgjorde stommen till mängd av de idrottsföreningar, som senare kom att dominera bollsporterna i Solna. I trakten av Södra Långgatan fanns Sturehof, som liksom SK Celtik gick upp i Hagalunds IS; IK Pallas och IK Forward, som tidigt lät sig enrolleras i Råsunda IS, Frösunda IF, Solna- kamraterna, IK Rekord m fl. En av de tidigaste klubbarna var Järva IS, som bildades redan 1906 och då hade fotboll m m på sin program innan "den allmänna idrotten", d v s vad vi idag kallar friidrotten tog över.

Av "storklubbarna" som kom till under den här tiden kan förutom Hagalunds IS och Råsunda IS nämnas Huvudsta IS och Solna IF. AIK spelade visserligen mänga matcher på Råsunda IP redan 1910 men räknades som en Stockholmsklubb; det var först 1937 som AIK blev bofast i Solna.

Arbetarklubb med kulturella ambitioner

Alla de tidiga klubbarna hade en klar lokal förankring och med den följde också en viss social prägel. Detta var särskilt markant med Hagalunds IS, som bildades 1906 under namnet Solna IS med Rudolf Fredriksson som förste ordförande. Sjutton år senare, 1923, bytte klubben namn till Hagaslund IS. Den kände naivistkonstnären Olle Olsson skapade klubbens speciella emblem, vilket tyvärr är ganska okänt. Klubben var från början en arbetarklubb, som hade fotboll som huvudgren.

Samma år började Hagalunds IS spela fotboll i ordnat seriespel i Stockholmsserien klass 12. Det var början till en segerparad av sällan skådat slag. Från debuten avancerade hagalundarna oavbrutet uppåt i seriesystemet ända fram till 1930, då klubben vann klass 1 och därmed fick delta i det nationella seriesystemet. Tre år senare var laget tillbaka i klass 1 och riskerade till och med att åka ur den serien. 1935 gjorde klubben en rejäl uppryckning och började åter klättra; 1940 var Hagalunds IS åter tillbaka i det nationella systemet och 1942 avancerade laget till division 2. Det gav uppmärksamhet till och med i de stora tidningarna, där bland annat de tunga signaturerna "Rit-Ola" och "Mr Jones" i DN skrev om bragden. Tyvärr lyckades inte laget behålla platsen utan halkade tillbaka till Stockholmsserien, men 1950 var det åter dags för kval till "tvåan" och det mot självaste Hammarby IF, som dock blev för svåra motståndare.

Fostrade olympisk mästare

Hagalunds IS har fostrat många fina bollspelare. De mest kända är Pär "Pära" Kaufeldt, Sven "Svenne Vrålis" Andersson och Sune "Mona-Lisa" Andersson, som alla senare gjorde stor lycka i AIK. Mona-Lisa blev även olympisk mästare 1948 i London. Men det fanns även skickliga spelare som var klubben trogna, som t ex Uno "Bagarn" Winblad.

Förutom fotboll bedrev Hagalunds IS även bandy och senare ishockey. Bandyn, som man i början spelade på Brunnsviken, fick så sent som på 70-talet sin storhetstid, då laget spelade i division 2. I dessa dagar håller hagalundarna mest till i de lägre serierna. Ishockeyn, som startades 1944, var som bäst uppe i division 2 (näst högsta serien i det gamla systemet). Men på grund av sina stora kostnader lades hockeyn ned 1963.

Revyer stärkte kassan

Som så många andra idrottsföreningar har HIS haft en stor social betydelse. Under 40-talet arrangerade t ex fotbollsspelaren, handbollsspelaren, sångaren och underhållaren Runo Ahlqvist en rad populära revyer på bl a biograferna Savoy och Thule. Förutom att de inbringade pengar till klubbkassan utgjorde de ett trevligt inslag i stadsdelens inte alltför utvecklade nöjesliv.

När den från början genuina arbetarstadsdelen så skändligt skövlades och jämnades med marken i slutet av 60-talet suddades en stor del av samhörigheten ut och klubben miste en del av sin identitet. HIS förlorade sitt naturliga rekryteringsområde och har sedan dess fört en alltmer tynande och anonym tillvaro i de lägre divisionerna.

Liksom alla andra mindre klubbar har Hagalunds IS ständigt brottats med ekonomiska problem, men när klubben firade sitt hundraårsjubileum var det klackarna i taket. Då kunde ordföranden Willy Quist ta emot Riksidrottsförbundets hyllningsdiplom som bara är hundraåringar förunnade.

Idag spelar klubben i div 6 och har även ett bandylag i Supertvåan som vädrar morgonluft inför spel på den nya konstfrusna bandybanan i Bergshamra.

Fakta

Bildad: den 23 mars 1906
Färger: blå byxor, blå eller gul tröja
Hemvist: Hagalunds IP till 1985, därefter Råsunda IP. Skytteholms IP är nuvarande hemmaplan.
Medlemmar: Ca 150
Verksamhet: fotboll och bandy
Ordförande: Willy Quist

Olympiaden inspirerade

Även i det i jämförelse med Hagalund lite förnämare municipalsamhället Råsunda fanns det år 1912 grabbar som var inspirerade av de pågående olympiska spelen i Stockholm och som ville tävla själva. En julikväll samma år stod ett blandat gäng unga arbetare och "kissedoggar", som läroverkspojkarna kallades av knegarsönerna, och tittade på Olle Hjortzbergs vackra olympiaaffisch. Någon sa: "Låt oss bilda en idrottsförening!" och så skred de till verket. Bland stiftarna av klubben, som man döpte till Råsunda IS, kan nämnas Sven Sandstedt, bröderna Erik och Gösta Zetterlund, Erik Skjöld, Johan Johansson, Erik och Herbert Nilsson, Erik Larsson och Knut Kalén. Den förste ordföranden som valdes "på riktigt", det var 1913, hette Helge Nilsson. I Råsundas IS juniorlag i fotboll fanns 1917 bl a Pära Kaufeldt, sedermera AIK:s genom tiderna främste målgörare.

Under de första åren höll råsundaiterna till nere vid Råstasjöns södra strand, där man så gott sig göra lät anordnade hopp- och kastgropar. Långdistansträningen gick över Golfängarna. Det var också vid Råstasjön man arrangerade klubbens fester. Sprinterlöpningar ordnades på vägen framför Ellenhill, urcellen till samhället Råsunda. I "Gula paviljongen", det vill säga läktarbyggnaden på gamla Råsunda IP, arrangerades dans och fester.

Bandylaget i allsvenskan

Utöver friidrotten sysslade medlemmarna med simning, orientering, skidlöpning, bordtennis fotboll, bandy och senare ishockey. I bandy höll laget länge till i den s k Pokalserien. Efter en nedgång under 30-talet fick den skicklige ledaren Erik "Kasper" Johansson åter fart på lacknystanet och RIS avancerade i början av 40-talet till division 2. Säsongen 1947 var det till och med dags för en säsong i Allsvenskan och Råsunda IS fick ta emot Bollnäs, Edsbyn, Sandviken m fl stora bandyklubbar på Råsunda kommunala.

I det allsvenska laget spelade bl a AIK:s och fotbollslandslagets Börje Leander, f d allsvenske Arthur Svensson och nämnde f d allsvenske spelaren Kasper Johansson.

Med 80-talets dåliga vintrar har bandyn tyvärr töat bort även i RIS. Före femtiotalet fanns också sporadiskt ishockey bland grenarna. Därefter satsade klubben mer och mer på den dyra ishockeysporten och laget kvalificerade sig 1960 för division 2, men ledningen fann att ett deltagande skulle bli alltför kostsamt och beslöt att lägga ned sektionen.

"Kalle G"

Intresset för fotboll svalnade, sektionen var till och med nedlagd ett tag, men fick småningom ny fart. Men någon riktig ordning blev det inte förrän 1943, då eldsjälen Karl-Erik Gustavsson, "Kalle G ", satte fart på fotbollen. 1957 engagerades Lars "Lacke" Hall som spelande tränare och några år senare kom f d landslagsspelaren och AIK:aren Kurt Liander i samma roll. Dessa båda medverkade till att föra Råsunda mot de högre fotbollshöjderna, och i slutet av 60-talet och början av 70-talet hade Råsunda sin storhetsperiod med fem säsonger i näst högsta serien med spelare som Ola Lagerkvist, Rune Karlsson, Curt Sjölund, Bosse Falk och Ulf Karlsson för att nämna några. Flera av dem har senare gjort stora ledarinsatser i klubben.

Under 90- och 2000-talet pendlade herrlaget mellan division 2 och som lägst division 4, vilket bortsett från dagens nomenklatur i praktiken är divisionerna 4 och 6. De mest framstående spelarna under denna tid är bland andra Anders Hjelm, som senare blev lagkapten i AIK, Daniel Hoch, som var en av spelarna som tog sig till Gothia Cup-final och även blev svensk mästare i AIK 1998, Pär Millqwist, som via en sejour i Djurgårdens IF också hamnade i AIK; Krister Nordin är ytterligare än spelare som representerat Råsunda IS innan han blev allsvensk i både Djurgårdens IF och AIK, där han blev svensk mästare 1992 och 1998. Råsunda har som synes fostrat många bra fotbollsspelare, den största blivande stjärnan var förstås Kurt Hamrin som spelade i klubbens pojklag i mitten av fyrtiotalet, innan AIK fick upp ögonen för detta stora löfte.

Klubbens 80-årsjubileum firades stillsamt 1992, men åren därpå händer desto mer: 1994 är en milstolpe; då var det äntligen dags att inviga det efterlängtade klubbhuset på Råsunda IP. Där finns förutom klubbrum även utrymme för klubbens konsulent Ulf Jernberg som sedan 1988 varit en sorts garant för klubbens existens. Klubbhuset har betytt mycket som både samlingsplats och administrativt nav.

I brist på framgångar för klubbens representationslag kan det vara värt att nämna att pojklaget i fotboll, födda -78, spelade final i Gothia cup, en av världens största ungdomsturneringar. Även i den klassiska S:t Erikscupen kunde lilla Råsunda IS notera två finaler i början av 2000-talet.

I början av sjuttiotalet startade Råsunda damfotboll och laget har mest hållit till i de nedre serierna och 1995 var det till och med så illa att damernas representationslag lades ned. Men 2006 väckte klubben åter liv i damfotbollen i lägsta serien, division 5, men redan 2008 var det dags att åter lägga ned denna verksamhet.

År 2002 var det dags för jubileum igen, då det var dags att fira klubbens 90-årsdag med stor fest på Råsunda IP. Lämpligt nog lyckades klubbens pojkar födda 1984 ta sig till final i S:t Erikscupen detta jubileumsår.

I samband med ett jubileum är det på sin plats att nämna några tongivande ledare åren kring jubileumsåret: Bjarne Lunnelid, Berndt Cedergren, Peter Berglund och Lasse Fornander.

Knappt hade jubileumsyran lagt sig förrän Råsunda IS drabbades av något av det värsta som kan hända en förening; några ungdomar som gick förbi klubbhuset sköt raketer på det och det slutade så olyckligt att en hamnade i hängrännan och satte eld på huset. Nittioett år av historik gick därmed upp i rök. Redan följande år stod det ombyggda klubbhuset klart. Många personer hjälpte klubben med material och ekonomisk hjälp.

Nytändning med innebandy

1990 hängde Råsunda IS på trenden och startade innebandy, vilket känns rätt med tanke på klubbens stolta traditioner i bandy. Från början omfattade verksamheten endast ungdomslag, men 1994 bildas ett herrlag och året därpå, då damlaget i fotboll lades ned, bildades även ett damlag i innebandy. I denna moderna gren firade klubben flera framgångar och 2003 debuterade herrlaget i elitserien. En så framstående position har inte Råsunda IS haft sedan bandylaget spelade i allsvenskan 1947 och när fotbollslaget spelade i gamla division 2 (då näst högsta serien).

Avancemanget kom till genom både idrottsliga framgångar och en sammanslagning med Solna Innebandyförening. Damlaget var lika lyckosamma, även om avancemanget till innebandyns finrum 2001 enbart fick tillskrivas fru Fortuna; genom att tre andra klubbar tackade nej till kvalspel stod Råsunda IS i tur. Men lyckan var kortvarig, laget åkte ur serien utan att ta en enda poäng. Däremot kunde lilla Råsunda IS ståta med sin första och enda landslagsspelare i innebandy, Sanna Rådström, som år 2000 togs ut till U 19-truppen. Herrlaget, däremot, tog steget upp i division 1 och fortsatte av bara farten upp till elitserien.

Att spela innebandy på hög nivå renderar dock sällan några stora intäkter, däremot stora kostnader. De bistra ekonomiska kraven gjorde att klubben såg sig tvungen att liera sig med en ny sponsor som dock krävde att ha med sitt företagsnamn i klubbnamnet; det nya namnet på innebandylaget blev därför Capeiro/Råsunda IS. Med nya ekonomiska muskler lyckades herrlaget åter ta sig upp i elitserien efter att ha vunnit division 1 norra och kvalserien före Södertälje. Ekonomin förblev dock dålig, varför klubbens medlemmar beslöt att överlåta elitspelarna till Täby IBF.

Fakta

Bildad: 3 augusti 1912
Färger: vita byxor, blå tröja med vita inslag, under vissa tider även röda inslag
Hemvist: Råsunda.
Medlemmar: c a 600
Verksamhet: fotboll, herrlag i division 2, 15 ungdomslag; innebandy: damlag i division 1, 13 ungdomslag.
Meriter: en säsong i allsvenskan i bandy (högsta serien), 5 säsonger i division 2 i fotboll herrar, vilket ger 136 plats i maratontabellen.
Ordförande: Tomas Linder.

Som så många andra föreningar vid den tiden bildades Huvudsta Idrottssällskap av ett gäng tonårsgrabbar, förmodligen entusiasmerade av Stockholmsolympiaden 1912. I klubbens jubileumsskrift från 1962 är det svårt att utläsa vem som var den förste ordföranden, men bland stiftarna märktes A och H Bergman, E och A Eriksson, E Bäckström och O Gillberg.

Från början sysslade medlemmarna med friidrott, ty det var den billigaste grenen att utöva. Som idrottsplats användes en plan på ängen där det blivande Huvudsta torg kom att ligga (invid dagens polishus). Klubben växte i takt med att flera grenar vann inträde. Jämte fotboll, som kom att bli huvudgrenen, fanns terränglöpning, bandy, skidor, cykel och boxning. När Stockholms Fotbollförbund såg dagens ljus 1917 anmälde klubben ett lag till seriespelet. Föreningen avancerade i seriesystem under de följande åren och 1925 nådde man ända upp till Östsvenskan, vilket var seriesystemets näst högsta nivå. Efter denna snabba framfart genom seriesystemet blev det lite lugnare inom fotbollssektionen några år framöver.

Bra boxare

Samtidigt växte sig boxningssektionen stark och blev snabbt föreningens framgångsrikaste sektion. Framgångarna lät inte vänta på sig och såväl juniorer som seniorer var framgångsrika. Boxare från klubben höll sig väl framme i de Svenska mästerskapen, vilket ledde till både SM-guld och landskampsuppdrag. 1937 bröt sig boxningssektionen ur Huvudsta IS och bildade Huvudsta Boxningsklubb.

Under 40-talet startades en sektion för damhandboll som levde fram till 1960. Strax efter kriget bildade klubben en ishockeysektion som dock upplöstes 1956. Bowlingen var under många år, från 70-talet fram till mitten av 90-talet, en stark sektion, som även engagerade många ungdomar. En stark bidragande orsak till detta var den bowlinghall som byggts i Solna Centrum. När hallen försvann i samband med bygget av det nya inglasade inomhuscentrumet flyttade verksamheten till Sundbyberg, där den levde vidare tills den lades ned i mitten på nittiotalet. Även bandy levde länge vidare i Huvudsta IS, ända till 1974.

Tvåfaldiga mästare i Stockholm cup

Man fortsatte att spela fotboll i föreningen och det var Hagalunds IP som ofta var hemvisten för lagets matcher. Tabellmässigt hände inte mycket under åren. Det var ofta nära serieseger men några fullträffar blev det sällan. I början av 60-talet hade det svart/vitrandiga fotbollslaget dock tagit sig upp till dåvarande division 3 (idag motsvarande div 1). Men efter några år på denna för tiden höga nivå började en kräftgång i seriesystem som tog sällskapet ända ned till division 4. I slutet av 80-talet lyckades klubben samla ihop styrkorna och nu inleddes en framgångsrik period i sektionens historia. Huvudsta IS avancerade upp till division 4 och vann Stockholm Cup två gånger på kort tid, 1991 och 1993. Det är en unik bedrift, eftersom Huvudsta IS är den klubb med lägst tabellplacering som lyckats vinna denna cup. Under denna tid lyckades lilla Huvudsta IS värva flera namnkunniga spelare som visserligen passerat zenit men som hade mycket att ge på denna nivå. Eller vad sägs om spelare som Thomas Johanson och Robert Veronese, bägge med allsvenskt förflutet i AIK; senare kom även Mats Rohdin (AIK och Öster), Glenn Rönnberg (AIK) och hans bror Micke Rönnberg (Hammarby och Malmö).

Månen vakar

Ett par ledare som bör nämnas i samband med denna framgångstid är tränaren Marino Miskulin och lagledaren Owe Bohlenius. En artikel om Huvudsta IS kan inte heller förbise Arne "Månen" Persson, en ledare med ett stort hjärta för klubben. Efter att i flera decennier varit verksam i föreningen som bland annat materielförvaltare, lagledare och ordförande, håller han även idag, 80 år fyllda, sitt vakande öga över klubben som bland annat styrelseledamot och ansvarig för klubblokalen, numera belägen på Råsunda IP.

När vi nu är inne på 2000-talet kan vi konstatera att det blivit väldigt kostsamt även för en liten förening att driva en verksamhet. Vilket återspeglar sig i såväl bredd på verksamhet som i tabellplaceringar. Idag, 2007, har klubben ett seniorlag som vann sin serie och därmed avancerade från division 6.

Det finns inga stora spelarnamn som skolats i Huvudsta IS, men spelare som Fredrik Giesecke och Leo Samuelsson tog i alla fall steget vidare till AIK. En stor stjärna har dock några tunna rottrådar i Huvudsta IS: Kurre Hamrin, en av svensk fotbolls allra största spelare, började som knatte i Huvudsta IS innan han en kort tid spelade i Råsunda IS, varifrån han som tolvåring hamnade i AIK.

Det är när drömmarna om allsvenskan, landslaget och ett fett proffskontrakt förbytts till insikt om den egna förmågans begränsning, som många spelare hamnar i en klubb som Huvudsta IS. Det är inte glamoröst, men spelarna har roligt och trivs tillsammans i den kamratliga anda som alltid präglat denna gamla klubb.

Fakta

Bildad: 16 juni 1912
Färger: svartvitrandiga tröjor, svarta byxor och vita strumpor
Ca 150 medlemmar, där 35 är aktiva
Verksamhet: fotboll, ett lag i div 6
Ordförande: Mikael Hagman

I Prästligan såddes fröet till en storklubb

Ursprunget till en av landets största och mest framgångsrika klubbar var en liten samling konfirmander som under pastor Ströms ledning bildade Hagalunds Pojkklubb. Sålunda fick de smek- eller öknamnen "Pastorns pojkar" och "Prästligan". Brottning, kuddkrig på bom, fia och schack var de mest förekommande aktiviteterna i lilla kyrksalen i Hagalunds kyrka. Så småningom kändes beteckningen Prästligan för betungande och därför bildades Solnakamraterna 1922.

Föreningen fick en viktig uppgift i att försöka mäkla fred i fejden mellan unga killar i Hagalund och Huvudsta. En femkamp med simning, höjdhopp, löpning, kulstötning och schack fick ungtupparna att försonas i idrottens tecken. Så småningom lades föreningen ned, men pojkarna fortsatte att idrotta i Solna Kyrkliga Ungdomsförbund. Nu tillkom boxning, gymnastik och skidåkning.

Vid inträdet i Riksidrottsförbundet 1928 ändrades namnet till Solna IF. Vid den tiden skördade klubben stora framgångar i terränglöpning och gatustafetter. Hemvisten var den lilla egenhändigt tillverkade idrottsplatsen "Komotan", belägen på ängen mellan platsen där idag företaget Bilia huserar och södra Ulriksdal. Den gamla nedlagda banvallen, en av de få jämna markytorna, utgjorde en bra plats för både träning och tävling i löpning.

Några år senare i början av trettiotalet tillhörde Solna IF toppen i Stockholms stadslopp med bland annat klasseger 1933. Ivan Lundgren, en av Mellansveriges bäste på 3 000 m och i terräng, värvades från grannklubben Duvbo IK med ett par spikskor, men Stadsloppet blev en flopp då han och stjärnan och klubbkamraten Helge Belander var skadade. Helge Belander var för övrigt i många år vaktmästare på Solnas idrottsplatser.

1943 gick den lilla rödvita Råsundaklubben IK Spurt upp i svartlila Solna IF och tillförde främst bra hoppare, bland andra Olle Lehnert. Förstärkningen gav stora framgångar i klubbmatcher och Solna IF vann flera seriesegrar i Arrangörsringen, en sammanslutning av klubbar utanför den främsta eliten. Det första SM-tecknet kom 1945 genom Arne Hellberg i diskus; Arne blev senare femma i EM 1950. Bröderna Evert och Hans Lindgren var de bästa löparna, den sistnämnde tog brons i EM 1958 och var flerfaldig landslagsman och SM-medaljör.

Damerna dominerade distriktet

Femtiotalet var friidrottens decennium med deltagare i EM 1950: Arne Hellberg och 1958 Hans Lindgren och Thomas Nilsson, silver för alla tre liksom för stafettlaget på 4x400. Hans Lindgren och Björn Jansson blev nordiska mästare och Rolf Lembke blev svensk juniormästare på 1 500 m hinder.

Thomas Nilsson, OS-man i maraton 1956, kom till Solna 1958 och drog igång en damsektion som snabbt vann mängder av DM- och JDM-segrar; Solnas damer var en av dominanterna i distriktet. Det främsta namnet var Yvonne Strandberg, nordisk mästarinna på 800 m 1963, två SM-silver på samma distans och fyra raka DM i terräng.

1964 blev Solna IF "upplyft" som Stadion-klubb (distriktets tolv främsta klubbar) och samma år Erling Bengtsson tog guld i stående höjd. I DM och JDM tog klubben imponerande 51 medaljer efter 19 segrar. Året därpå tog Erling SM guld som tiokampare. Bland damerna avlöste Agneta Bröms (senare Lewerth) Yvonne Strandberg som främsta namn; Agneta var även framgångsrik i klubbens basketlag.

Sjuttiotalet inleddes dystert; trots 16 klubbrekord och landslagsdeltagande samt medaljer i ungoms-SM lades verksamheten ned 1970. Den främsta orsken var ledarbrist.

Vändpunkten kom 1974, då Björn Sveen anställdes för att återuppbygga klubbens friidrott. Björn Sveen lade ned mycket tid och möda på sin kära klubb, senare även som ordförande. Det bästa erkännandet för sitt arbete var när han 1988 utsågs till förbundskapten för det svenska friidrottslandslaget.

Fem år senare, 1979, gick Solnas friidrott ihop med anrika IF Linnéa, vilket gav verksamheten rejäla tillskott av både ledare och aktiva. Stora namn som mångkamparen Lennart Hedmark tog tre tre SM-guld och Per Peterson, Hans Hillborn och 1500-meterslöparna Magnus Arnek (3.41,94) och Thomas Nyberg (3.46, 06). Damerna, som tog två brons på 3x800 m, hade Lotta Malmström och tvillingarna Kristna och Karin Bertilsson som de namnkunnigaste.

I början av nittiotalet (1991) blev stjärnskottet Karin Medin svensk mästarinna och VM-deltagare på 1 500 m. En annan framgångsrik Solnaflicka var Alissa White som tog guld i stavhopp både 1996 och 1997.

Berg-och-dalbana på Skytteholm

Förutsättningarna för friidrott var dåliga, ty på Skytteholms IP hade löparbanorna på grund av marksättningar fått ett utseende som påminde om berg-och-dalbana och var därmed otjänliga. När idrottsplatsen byggdes om i början av nittiotalet fick friidrotten stryka på foten till förmån för fotbollen. Även om Solna FK länge har haft tillgång till en av Europas bästa inomhushallar, saknar föreningen emellertid den viktigaste förutsättningen, nämligen en utomhusanläggning.

För närvarande för friidrotten tyvärr en tynande tillvaro, där förhoppningsvis juniorlandslagsmannen Oskar Åhberg, son till ordförande Håkan Åhberg, ska kunna inspirerar fler till framgångar som anstår klubbens traditioner.

Grenar kom och gick

Solna IF hade, som redan nämnts, många grenar på programmet; en del kom till under årens lopp medan andra lades ned eller knoppade av sig för att bilda egna föreningar, en del med annat namn, en del med namnet Solna och vissa även i ett visst samarbete med moderklubben. För att du som läsare enkelt ska kunna hitta vidare till texter om dessa klubbar av idag, klickar du bara på de länkar som leder dig dit.

Ishockeylaget, som också hade fått förstärkningar från IK Spurt, klättrade i seriesystemet men kostade alltför mycket, varför sektionen lades ned 1947. Spelarna kontaktade då Hagapojkarna och bildade tillsammans med dessa spelare skapade den nya renodlade ishockeyklubben Solna HC. Klubben lades förmodligen ned i slutet av sextiotalet. Flera års senare tog kvartersklubben IFK Vireberg samma namn.

Även Solnas orienterare bildade en ren orienteringsklubb, OK Hjortarna, som senare ombildades till dagens Solna OK.

Solnas bästa ungdomsgård

Även om dessa framgångar är mycket meriterande är det ändå utifrån sett den sociala insats som Solna IF gjort, som ger det starkaste intrycket. Sporthallen har förmodligen varit Solnas bästa ungdomsgård. I en sund miljö har både killar och tjejer haft en naturlig träffpunkt, där många tom har hittat sin äkta hälft.

Fakta

Bildad 1922, antog 1928 namnet Solna IF, ombildades som basketklubb till Solna Vikings 1999
Meriter: 6 SM-guld herrar: 1973, 1984, 1985, 1989, 2003, 2008, 8 SM-guld damer: 1986, 1987, 1988, 2002, 2004, 2006, 2008, 2009
Färger: från början lila och gult, från sextiotalet blått och gult, idag vitt (huvudfärg), blått och gult.
Ca 1300 medlemmar, där ca 900 är aktiva
Verksamhet: basketboll, herrar och damer i högsta serien
Ordförande: Claes-Göran Carlberg

I Solna IF har det också förekommit badminton, en verksamhet som hade startats som Solna Badmintonklubb 1952, men som 1967 införlivades som sektion i Solna IF.

Kvarteret Bollen, strax bakom Råsundastadions norra läktare, är idag platsen för pensionärsboende och distriktsläkarmottagning. Många år tidigare sjöd det av liv på denna plats; år 19… stod Råsunda tennisbanor med läktare klara. Vintertid tjänstgjorde platsen som ishockeyrink; här spelades till och matcher i det VM som gick i Stockholm 1947. Platsen byggdes 1951 om till både badmintonhall och tennisbanor. Året därpå bildade några badmintonentusiaster Solna Badminklubb under dess förste ordförande Runo Ahlqvist. På den tiden fanns det bara ett fyrtiotal klubbar i hels landet. Redan 1954 kunde klubbens stoltsera med fyra juniordistriktsmästare.

Solna BK bidrog i hög grad till att öka tävlingsutbudet genom att 1955 inbjuda till nationella tävlingar, som lockade ett hundratal deltagare från åtta klubbar. Som mest deltog 200 spelare i Solnas tävling. Första året tog Solna andraplatsen i tävlingen för att de tre följande åren vinna den. Junioren Lars Sunnås, som till och med kunde mäta sig med AIK:s hårdsatsande spelare, blev uttagen till juniorlandslaget.

Solna badmintonhall blev dock tyvärr kortlivad; redan efter 15 år fann ägaren det för dyrt att renovera hallen som sedan i flera år bara stod och väntade på att rivas. Därmed hänvisades klubbens spelare till olika små gymnastiksalar i Huvudsta och Råsunda.

Utsikterna att överleva som liten specialklubb syntes små, varför klubben sökte stöd från Solna IF som införlivade verksamheten 1967.

Verksamheten hade bedrivits på sparlåga i flera år men nu skedde en viss nytändning. Herrlaget tog ny sats i division 4 och avancerade direkt till trean; 1976-77 blev det en säsong blev tvåan, men sedan men har laget mestadels spelat i trean.

Hösten 1968 bjöd på en viktig förändring då Tallbackaskolans (i södra Huvudsta) gymnastiksal stod klar med bland annat åtta banor för badminton.

Två år senare återupplivades den fina egna stortävlingen, där inte mindre än 286 spelare deltog vid klubbens femtioårsjubileum 1972.

Ett annat rejält tillskott kom 1972 då den privatägda hallen Olligång öppnade i Sundbyberg.

Det främsta namnet vid denna tid var den unge André Ussing som vann flera DM-titlar och juniortävlingar.

En annan milstolpe var när klubben engagerade en utomstående tränarkraft med det inom badminton aktade namnet Hans Lenkert, som sedermera blev mångårid ordförande i Svenska Badmintonförbundet.

I slutet av sjuttiotalet inleddes ett utbyte med Solnas stads danska vänort Gladsaxe. Det och livaktiga skoltävlingar, läger för hela klubben på Bosön samt kontrakterade tider två gånger i veckan i Spånga Badmintoncenter gav ett uppsving för Solnas badminton.

Som alltid är det några ledare som med sitt engagemang får en idrottsförening att leva. I Solna badminton heter de Erik Orwén (som också var med och bildade Solna Simsällskap) och Jan Samuelsson. De aktiva som spelat mest i klubbens färger är Jan Samuelsson, Sven-Erik Johansson, Jan Freudman, Monica Hansson och Ann-Margret Stenbeck. Tre damer har spelat i elitklassen: Monica Hansson, Birgitta Ernquist och Britt-Marie Wigert.

Hösten 1984 fick sektionen disponera tid i den nya Solnahallen och hade då verksamhet samtidigt i Solnahallen, Olligång, Tallbacka, Spånga Badmintonhall och Råsunda skola. Sommaren 1985 stängdes dessvärre Olligång, då marken skulle användas till parkeringsplatser. Under hösten öppnades Sundbybergs rackethall och klubben kunde disponera vissa tider där i stället.

Föreningen fick problem med ledare för att täcka den spridda verksamheten. Jan Samuelsson, som sedan länge bott söder om stan, aviserade att han på grund av tidsbrist ville avsluta sitt engagemang i klubben. Styrelsen kunde inte finna någon ersättare varför badmintonsektionen lades ned våren 1986 och medlemmarna sökte sig istället till Huvudsta Badminton och tennisklubb. Målet var att genom koncentration av resurserna skapa en slagkraftigare badminton i Solna.

Europas största volleybollturnering

Fyra flickor, Eva och Lena Sterte, Inger Arenander och Kerstin Gustavsson tog 1972 initiativet till att starta volleyboll och kontaktade Solna IF som tog upp grenen i sin verksamhet. Under ledning av den entusiastiske sektionsordföranden Peter Munkert kom även ett herrlag igång året därpå. Damerna avancerade 1975 till division 1 och hade en landslagsseplare i Kicki Cederlöf (71 landskamper) och Sabine Schukraft (16 U-landskamper) som drivande spelare.

På hösten 1976 kom ett välkommet tillskott i form av att division 2-klubben Stockholms Studenters IF gick upp i Solna IF.

Mot slutet av 70-talet hopade sig problemen när flera av de starka damnamnen lämnade klubben. Bättre gick det för herrlaget som 1979 debuterade i division 1.

Med hjälp av ett antal farmarlag inom kommunen lyckades klubben bredda verksamheten. Att annan starkt bidragande faktor var Volleyfestivalen, en egen dygnetruntturnering som startades 1976; som mest samlade den 270 lag och var Europas största inomhustävling i grenen. Tyvärr för Solnborna arrangerades tävlingen i Tibblehallen i Täby.

Vid sektionens tioårsjubileum var hela åtta lag igång i seriespel och därmed hade Solna Volley, som klubben kom att kallas, landets största verksamhet i denna idrott.

Några ledarnamn som särkilt bör framhållas i Solna Volleyboll är, förutom redan nämnda flickkvartett och Peter Munkert, också Sabine Schukraft, Ullis Söderstam, Leif Grahne, Anders Olsson och Helene Jonsson.

Lyfte med nya Solnahallen

På 80-talet blev det stora lyftet för klubben att den fick en ny hemmahall i den nya Solnahallen 1983 med tillhörande utrymme för kansli. I klubbens regi startades en av Sveriges största ungdomsturneringar, Chiquita Cup, 1984 med som mest 160 lag från hela Skandinavien och Baltikum. Något år senare arrangerade klubben även den välrenommerade elitlagscupen Solna Cup. Dessa tävlingar kom att bli den ekonomiska stommen i klubben under 80- och 90-talen och drivande var ordförande Lars Sandberg som tog över ordförandeskapet efter Peter Munkert mellan 1985 och 1989.

1987 anställdes Agneta Elmegård som konsulent på heltid i klubben och hon ansvarade under tio år för de stora turneringarna som kom att bli klubbens största inkomstkälla.

Mellan 1985 och 1987 arrangerade Solna Volley tillsammans med Svenska Volleybollförbundet, Euro Volley, en landslagsturnering med deltagande landslag förutom Sverige, Kuba, Frankrike och Sydkorea. Samarbetet med Svenska Volleybollförbundet fortsatte under EM-slutspelet 1989 i Stockholm och Örebro. Många ur Solna Volley hade nyckelpositioner i arrangemangsstaben, bland andra Lars Sandberg, Agneta Elmegård, Pernilla Riben och Åke Wernelind. Klubben var även värd för EM kvaltävlingarna 1990 och 1993 och arrangerade Nordiska Mästerskapen för damer 1994.

Damlaget är flaggskeppet

Historiskt sett har damlaget varit mest framgångsrikt i klubben. Åren 1983, 1989, 1992 och 1995 vann damlaget division 1 och spelade tillhörande allsvenskt kval till elitserien. Tongivande spelare i damlaget på nittiotalet var Helene Kjellman, sedermera landslagsspelare, och Pille Randmer, före detta landslagsspelare i Sovjetunionen. På herrsidan är Mattias Darlin klubbens meste landslagsman med 23 U-landskamper. Han var en av de tongivande spelarna under säsongen 1993 då herrlaget spelade i division 1.

Chefstränare för damlaget mellan 1988 och 1992, var Lars Magnusson. Andra chefsinstruktörer som jobbat många år i klubben är Åke Wernelind, Adam Lampe från Polen och Rozitsa Mihaylova från Bulgarien.

1995 bröt sig klubben ur samarbetsavtalet med Solna IF och bildade en klubb under eget namn, Solna Volleybollklubb. Under åren 1992-1998 var Klas Gustafsson ordförande. Klas var under de första åren även styrelseordförande i Solna IF. Några år senare blev han ordförande i AIK:s ishockeysektion och under ett par år på 2000-talet var han även ordförande i AIK:s huvudstyrelse.

Flirtade med AIK

Klas Gustafsson arbetade för att införliva Solna VBK i AIK, men AIK:s huvudstyrelse avböjde med hänvisning till att publikintresset inte var tillräckligt stort.

Sedan dess har Solna VBK drivits som en renodlad volleybollklubb, något decimerad men med fem lag i seriespel. Damernas representationslag spelar nu åter i division 1 efter några års spel i toppen på division 2.

Fakta

Verksamhet: volleyboll
Klubbdräkt: vitt med inslag av guld och blått.
Medlemmar: 130

Ordföranden

1972-976 Eva Stete
1976-1985 Peter Munkert
1985-1989 Lars Sandberg
1990-1991 Håkan Grundstedt
1991 (dec) Lasse Brännvall
1992-1998 Klas Gustafsson
1999-2001 Katja Jensfelt
2001-2002 Sofie Zethreus
2002-2004 Frida Åhslund
2004/05 Stelios Simeonidis
2005-- Catarina Ramfelt

Från Solna IF till AIK

Handboll var en annan livaktig gren i Solna IF. Det fanns på den tiden ingen hall att spela handboll i utan pojkarna och flickorna var tvungna att spela och träna utomhus. Under fyrtiotalet fick handbollslagen möjlighet att hålla till i Krigsskolan Karlbergs bollhall, ibland i Ing l:s dito, ibland i Östermalms läroverk och så vidare.

Den drivande kraften inom handbollen var Olle Nilsson, både som spelare och ledare. Intresset var så stort att herrarna tränade t o m klockan tio på lördagskvällar i Eriksdalshallen. Förutom bollen lockade nog sektionens flickor som tränade timmen före... Både herr- och dam laget höll mestadels till i den lokala Stockholmsserien.

Förutsättningarna förbättrades när Sporthallen vid läroverket i Vasalund stod klar 1957. Men när så basketen övertog det mesta av klubbledningens intresse fann handbollsspelarna 1969 det för gott att gå över till lokalkonkurrenten Väntorp. Så småningom, 2003, gick handbollsklubben Väntorp/Solna upp i AIK som därmed kunde återuppliva sina stolta handbollstraditioner

I och med att Sporthallen (numera Vasalundshallen) kom till tände ett antal gymnasister i Solna läroverk på basket och 1959 startade Solna IF sin basketsektion på initiativ av Carl-Axel "Acke" Dalen.

Den dåvarande förutseende idrottsstyrelsen i kommunen hade tidigare samma år anställt Acke som idrottskonsulent. Acke var en mycket dynamisk och initiativrik person som snart fick snurr på framför allt friidrott och basket. Han ordnade bland annat klasslagsserier i basket, de första i sitt slag i landet. Inte mindre än 179 lag deltog som mest. Förutsättningarna var goda, eftersom det gick att spela basket i alla gymnastiksalar och konkurrensen inom basketen var obefintlig i kommunen.

Under 70-talet hade Solna IF fortfarande många lag igång men under 80-talet minskade antalet till cirka tjugo lag, ett antal farmarlag i Spånga och Järfälla oräknade. I Solna IF:s första seniorlag fanns en ung man vid namn Kristofer Hahne, som blev klubbens alltiallo: ordförande, lagledare, materielförvaltare, idékläckare och senare klubbdirektör.

Hungriga juniorer

1963 gick Solna IF upp i högsta serien, Div. I norra, med ett lag som mest bestod av "hungriga" juniorer.

Sjuttiotalet kom att bli basketens decennium. Åter var Solna IF föregångare genom att 1972 engagera amerikanen Ed Klimkowski som spelande coach. Klimkowski lyfte laget med sina nya taktiska kunskaper, sina hårda träningsmetoder, men framför allt entusiasmerade han hela laget med sin enorma kämpaglöd på plan. Redan första året tog laget SM-guld. Solna hade med Ed Klimkowskis hjälp brutit Alviks långa segersvit och samtidigt brutit en mental barriär - det gick att vinna över Alvik, det gick att bli bäst. Under ledning av en annan amerikan, Charles Barton, lyckades Solna vinna SM-guld både 1984 och 1985. Efter en tolv år lång period med amerikanska coacher tog den genuine Solnakillen Rolf "Våfflan" Nilsson över och lyckades samma säsong leda laget till klubbens fjärde SM-guld.

I Solna IF har det hela tiden satsats lika friskt på kvinnor som på män, varför klubben tidigt också etablerade sig i dameliten. Liksom i alla andra idrotter har det varit svårt att få kvinnliga ledare, men det finns lysande undantag som Karin Laukanen. Den landslagsmeriterade Karin har varit sitt Solna IF trogen i 20 år och är nu biträdande coach för damlaget. Till damlaget värvades amerikanskan Tammy Jackson, som hade stor del i Solnas IF:s segersvit med tre SM-guld i rad, 1985, 1986 och 1987. Med damernas guldmedaljer är Solna fyra i den nationella medaljligan.

Plantskola för basket

Solna IF har sedan starten satsat målmedvetet på sina ungdomar och också fått betalt för det. Utöver nämnda SM-tecken bör nämnas att klubben är ojämförligt den som har lyckats skola fram flest elitspelare i basket som till exempel Peo Lefwert, Jan Hjort, Werner Schaffer, Thomas Nordgren, Lennart Widegran, Peter Mellström och Mattias Sahlström. Tolv av Sveriges femtio bästa spelare genom tiderna är fostrade i Solna IF:s ungdomslag.

1994 kunde klubben lägga nya framgångar på ungdomssidan till de tidigare: SM-Guld HU 20, HJ och B-juniorer herrar samt SM-silver för DJ och B-juniorer damer. Solna är efter Södertälje BBK den basketklubb i landet som vunnit flest SM-guld ungdoms- och juniornivå.

Till säsongen 1994/1995 anställdes Bengt Wiström som headcoach för herrlaget. Han initierade nya idéer inte bara i laget utan också i marknadsföringen av klubben. Det senare ledde till att Solnahallen fylldes med åskådare och därmed ytterligare populariserade basketboll i föreningens upptagningsområden. Publikrekordet slogs under kvartsfinalerna mot Kärcher, då Solnahallen proppades igen med 2 333 åskådare.

Riksskatteverket tvingade fram konkurs

Den 27 april 1999 är en svart dag i klubbens historia. Då föll klubban i Solna Tingsrätt som förkunnade att anrika Solna Idrottsförening försatts i konkurs. En konkurs som framtvingats efter att Riksskatteverket granskat föreningens räkenskaper och ändrat på tolkningen av den så kallade artistskatten, vilken alla basketklubbar (och många andra idrottsklubbar) begagnat sig av. Solna IF eftertaxerades med 3,2 miljoner, vilket tvingade klubben i konkurs.

Den för ändamålet bildade föreningen Solna Vikings köpte konkursboet och kunde med stöd av Solna stad behålla den stora ungdomsverksamheten och elitlagen. Som en konsekvens av konkursen uteslöts herrlaget ur Basketligan, men var redan två säsonger senare tillbaka i högsta serien.

Och redan 2002 vann Solna Vikings damer sitt klubbens fjärde SM-guld efter finalseger mot Norrköping. Det var inledningen till en framgångssaga under 2000-talet, bara några år efter konkursen.

2003 vann herrlaget klubbens fjärde SM-guld, medan damlaget tog SM-silver, bägge representationslagen i SM-final med andra ord.

Landets meste landslagsman

Herrlaget anfördes av Sveriges meste landslagsman och mest meriterade basketspelare genom tiderna, Mattias Sahlström som återvänt till moderklubben efter en framgångsrik karriär som utlandsproffs.

Ett annat starkt spelarnamn är Lesli Myrthil, i flera år lagkapten och landslagspelare. Lesli är klubbens stora affischnamn och självklara fanbärare med sin positiva inställning, stora Solnahjärta och karisma.

2004 vann damlaget återigen guld, det femte i ordningen, efter tre raka finalsegrar mot Brahe Basket. I damlaget framstår lagkaptenen Anna Höglund som ledde sitt lag till tre SM-guld med damerna under 2000-talet.

Nu har klubben växt i omfattning och i takt med framgångarna kring elitlagen även sjösatt flera sociala projekt, där Tjejkraft är den mest omtalade och lyckade. Tjejkraft är ett mentorprogram, där damlagets stjärnor jobbar i skolorna med unga flickor för att stärka deras självkänsla, bland annat genom att vara positiva förebilder.

2006 var Solna Vikings återigen i SM-final med bägge representationslagen. Herrlaget förlorade tyvärr mot Plannja men damlaget erövrade sitt sjunde guld genom att besegra Luleå i tre raka matcher.

Två år senare, 2008, lyckades klubben med en av de största bedrifterna i Solnas stolta idrottshistoria, nämligen att bli både svenska mästare och mästarinnor samma år. Bland många tongivande spelare kan nämnas Leslie Myrtel och på damsidan Jurgite Kausaite.

Allt började den 23 mars 1939, då några grabbar från idrottsföreningen Engelbrektspojkarna bestämde sig för att bryta sig ur och starta en ny föreningen under namnet OK Hjortarna. Från början var de blott 13 medlemmar, men olyckstalet skrämde inte även om det blev lite motigt till en början. De första åren ställdes nästan alla allmänna tävlingar in på grund av det pågående världskriget.

Sex år senare, 1945, slogs klubben samman med solnaiterna, men behöll dock namnet OK Hjortarna. Samma år bildades klubbens damsektion, trots att några medlemmar var negativa och fruktade för triangeldraman. Tioårsjubileet 1949 firades bland annat med en åttondeplats på tiomila-budkavlen, ännu idag klubbens bästa placering i denna tävling.

1951 fick vi vår första individuella distriktsmästare i Beata Bergström, som några år senare även blev svensk mästare ─ dock ej i klubbens färger. Fyra år senare blev Lars Pehrsson, klubbens och en av distriktets främste löpare ända till i mitten av 60-talet, klubbens andra individuella distriktsmästare. Under början av 60-talet gladde också damjuniorerna med flera DM-segrar.

Som ett offer för den nya tiden gick det stolta klubbnamnet Hjortarna i graven 1970 och det nya namnet blev Solna Orienteringsklubb. Bästa aktiva under denna tid var Marita Arrestam som bland annat vann skol-SM 1970. Under hela 70-talet växte föreningen i storlek och styrka, men de riktigt stora framgångarna uteblev. Dock var seniorverksamheten stark under andra halvan av 70-talet och början av 80-talet. Sedan mitten av 80-talet har ungdomsverksamheten fostrat flera ungdomar som tillhört distriktets främsta. I likhet med många andra orienteringsklubbar minskade antalet aktiva även i Solna OK under nittiotalet, men i dag ligger antalet medlemmar stabilt på cirka 150.

Solna OK riktar sig till alla åldrar och bedriver en bred verksamhet som främst vänder sig till kommunens ungdomar. Via pengar från Handslaget, idag Idrottslyftet, har klubben kunnat besöka skolor och därmed varit framgångsrik i rekrytering av nya orienterare.

Verksamheten bedrivs med utgångspunkt från Råstaparkhallen och de flesta av klubbens aktiviteter, träning och tävling, bedrivs i Hagaparken, Ulriksdals slottspark och resterna av Ingentingskogen i Huvudsta.

Fakta

Bildad: den 23 mars 1939
Färger: blå byxor, blå tröja med röda inslag.
Hemvist: Råstaparkhallen
150 medlemmar
Verksamhet: orientering, i mindre omfattning även skidorientering och skidåkning.
Ordförande: Håkan Sjunnestrand

Solna TK har sitt ursprung i Solna IF:s tennissektion, som 1966 blev en del av repertoaren. Den då unge tennisentusiasten Ulf Hansson var den drivande kraften; mellan 1968 och 1984 var han sektionens ordförande.

1985 byggde klubben tillsammans med SJ Tennisklubb och Huvudsta Badminton- och Tennisklubb Solna Tenniscenter med åtta banor i Råsta park. Detta gav en mycket stabilare grund för att utveckla tennisen inom Solna jämfört med den tidigare hemvisten i barracudatälten på Skytteholms IP.

Med välsignelse från Solna IF bildade medlemmarna i tennissektionen 1995 den nya föreningen Solna Tennisklubb. Antalet medlemmar ligger runt 400, varav 270 är juniorer. Verksamhetsidén är att bedriva en bred ungdomstennis, där det ska finnas möjligheter att utvecklas till elitnivå utan att behöva byta förening. Seniortennisen ska utvecklas i takt med att tenniskulturen i Solna växer sig starkare. Solna TK bedriver även sedan 1999 handikapptennis, där klubben ståtar med silvermedaljören i Paralympics i Peking, Peter Wickström.

Fakta

Ca 400 medlemmar
Ordförande: Irene Ziverts
Hemvist: Solna TennisCenter, Råsta park

Den gamla Sveabiografen på Ängsgatan 3 i Hagalund blev den första hemvisten för Solna Bordtennisklubb när den bildades 1964. Initiativtagare var Gillis Bengtsson. Gillis var tidigare ungdomsledare i Djurgårdens IF och fick med sig ett tiotal ungdomar därifrån till Solna BTK. Två år efter klubbens bildande flyttade verksamheten till källaren i den nybyggda sporthallen i Råsunda skola och finns fortfarande kvar i samma lokaler.

Merparten av föreningens cirka 280 medlemmar utgörs av ungdomar som spelar i S:t Erikscupen, samt i det nationella seriespelet från division 7 och nedåt. 1994 vann klubben SM för pojkar (Pojklagspokalen). Ett uppskattat ungdomsarrangemang är den årliga klubbresan till Sundsvall för spel i Sundsvalla Open.

Under 80-talet spelade damlaget ett antal år i Elitserien med två semifinaler som största framgångar. Kända namn från damlaget genom åren är Siv Petersson, Birgitta Rådberg, Birgitta Olsson och Barbro Wiktorsson.

Eftersom ett bordtennislag endast består av fyra spelare så finns inom klubben även tre "farmarlag" för att spelarna ska få spela så högt upp i serierna som möjligt: Virebergs BTK (division 4), Hagalunds BTK (division 5) och Huvudsta BTK (division 6).

Solna BTK bedriver en aktiv rekrytering med ekonomiskt stöd från Riksidrottsförbundet; tidigare kallades satsningen Handslaget, men sedan 2007 benämnt Idrottslyftet. Sedan 2007 pågår en särskild satsning för att rekrytera flickor, där klubben hittills lyckats finna fjorton nya tjejer.

Fakta

Bildad 1964, initiativtagare var Gillis Bengtsson.
Hemvist: Råsunda skola
289 medlemmar 2007
Färger: Blå byxor, blå tröjor med gula inslag
Verksamhet: bordtennis, seniorer i div. 1.
Ordförande: Håkan Björk

En Solnaklubb med hjärtat i Hagalund

Ett gäng unga turkar, som studerade vid de olika fakulteterna i Stockholms och Uppsala universitet under 1960-70 talet, kände behov av en kamratklubb för idrott. Eftersom de alltid hade haft basket som sin favoritsport under sina studieår i hemlandet var valet av idrott enkelt. Klubbens namn tog de efter en av Istanbuls förorter.

Klubbverksamheten för ungdomar tog fart först när Süleyman Boyaci, en av grundarna, anställdes som lärare i Hagalund och även bosatte sig där. Han märkte snabbt att det fanns ett stort behov av fritidsaktiviteter och att få barnen inriktade på idrott.

Turkiska tvillingar visade vägen

Hans första adepter var två turkiska tvillingar, Hasan och Hüseyin, men snart spred sig ryktet om hans träningar, och inom kort fanns underlag för att starta flera lag, både för flickor och för pojkar. Süleyman hade ett mycket starkt stöd från hela lärarkåren i rektorsområdet, de övriga lärarna märkte att hans fritidsverksamhet var till nytta, att många barn fick utlopp för sin överskottsenergi, och att skolarbetet flöt lugnare.

Harems verksamhetsidé har alltid varit att mycket tidigt träna ungdomarnas motorik, koordination, tekniska färdigheter, jämsides med fysträningen. Resultaten har också visat sig. Harem har, trots att föreningen inte till numerären är någon stor klubb, alltid visat framfötterna i olika ungdomsturneringar. Detta trots att stadsdelen Hagalund inte har någon bollhall med rätt mått för basket, utan lagen tränar i små gymnastiksalar.

I år, 2008, har föreningen 14 lag, fem på pojk- och nio på flicksidan, alla återfinns på den övre halvan av tabellen i respektive serie. Fyra av flicklagen spelar i de högsta serierna. På herrsidan finns också ett herrlag som spelade i division 3, men det lades ned inför 2008.

Men livet består ju inte bara av basket, föreningens arbetar också aktivt med integrering och alla, oavsett ursprung, ska känna sig hemma i föreningen. Klubben har en formulerad värdegrund och ett ungdomskontrakt som alla måste följa.

Drömresa till USA

Vid ett minnesvärt besök i Minnesota, USA fick ungdomarna möjlighet att se hur svenska emigranter hade lyckats att forma sina liv och sin framtid i ett nytt land. Spelarna fick också möjlighet att träna och spela matcher på Gustie Basketball Camp. Resan blev ett minne för livet.

De senaste fem åren har Harems ungdomar haft möjlighet att åka på basketcamp till Turkiet, där Alanya, Bodrum och Gökova har varit platser för dessa ungdomsläger.

Årets Kvinna i Solna

Harems verksamhet kännetecknas av engagemang, från både spelare, ledare och föräldrars sida. Tuija Corba, mamma till tre flickor i klubben, var under många år en mycket aktiv och uppskattad ledare för flera flicklag. Tuija fick år 2006 hederstiteln "Årets Kvinna i Solna" för sitt engagemang i Harem. Bengt Odén, pappa till två pojkar, var under många år tränare för flera pojklag. Güray Aydin och Aydin Alptürk hjälpte till med var sitt pojklag.

Jämsides med Süleyman arbetar nu många före detta aktiva spelare som tränare med nya ungdomar. Fredrik Ernmark och Vasse Charlas fungerar nu som ungdomsledare. Fredrik återkom till Harem efter en tid som student och spelare vid collegelag i USA. Harem Basket utbildar återkommande sina ungdomar i basket (stegkurser) både internt och externt.

Hur gick det nu med Süleymans två första adepter, tvillingarna Hasan och Hüseyin? Jo, nu är det deras barn som är spelare och som för idrottsintresset vidare i olika klubbar inom Solna. Detta är väl det som är målet för en idrottsledare, att få ungdomar att bli intresserade och aktiva, och att sedan sprida detta intresse vidare till familjen och till samhället.

Fakta

Bildades 1976
Klubbdräkt: röda tröjor och byxor med vita inslag
Hemvist: Hagahuset och Sunnanskolan, hemmamatcherna spelas i Vasalundshallen
Medlemmar: 150
Verksamhet: basketboll, som mest har klubben haft 18 lag, men idag finns det 14 lag, 5 pojk- och 9 flicklag.
Meriter: Flera titlar i ungdoms-SM, både pojk- och flicklag samt segrar i Scania Cup och Lions Cup. Klubbens herrlag har som högst spelat i division 2 och damlaget i allsvenskan.
Ordförande: Süleyman Boyaci

Oyama Karate Kai etablerades som klubb i Solna 1969. Klubben startades ursprungligen i Stockholm av Ingemar Lindahl, den 9 oktober 1966. Tillsammans med Pierre de la Berg, Björn Lindström och Wilhelm Palmqvist ledde han klubben de första åren - från starten 1966 till februari 1969 - först vid Skanstull och senare vid Blåsut.

Inriktningen var från början koreansk karate. Klubben hette då Jee Do Kwan Club. 1967 gick klubben över till kyokushinkai och namnet ändrades då till kyokushinkai Karateklubb Stockholm. I oktober samma år valdes klubben in i Svenska Judoförbundet (numera Svenska Budo- och Kampsportsförbundet). Bland de första instruktörerna var José Claronino från London och Bert Vallentin

Marshall McDonagh blev chefsinstruktör

I mars 1968 besökte Marshall McDonagh klubben, som då hade Bert Vallentin, 1:a kyo - brunt bälte, som huvudinstruktör. Marshall ersatte senare Bert Vallentin som chefsinstruktör, då Bert lämnade Sverige för att fortsätta sin träning i Japan.

I samband med flyttningen till en före detta biograf på Ängsgatan i Solna registrerades klubben i februari 1969 officiellt hos Svenska Budoförbundet som Oyama Karate Kai-Solna Karate Klubb, med en styrelse och nya stadgar. Marshall McDonagh blev vald både till ordförande och chefsinstruktör. Karl-Henrik Robért utnämndes till sekreterare och Christer Lagergren till kassör.

Starkt stöd av kommunen

Träningen började nu med regelbunden träning fyra gånger i veckan-måndag, onsdag, fredag och lördag. Oyama Karate Kai fick starkt stöd av Solna Fritidsnämnd, vilket avsevärt hjälpte utvecklingen under de följande åren. Vid slutet av 1969 hade medlemsantalet i OKK ökat till 73, och karateintresset hade också ökat i hela Sverige.

Eftersom dojon (träningslokalen) på Ängsgatan skulle rivas för att lämna plats åt nya bostadshus i Hagalund flyttade klubben i slutet av 1970 till en ny dojo i Solna Sporthall vid Badhusplan. Den nya dojon delades med Solna Judoklubb.

I slutet av åttiotalet var antalet aktiva medlemmar relativt lågt, då karate generellt sett upplevde en sjunkande popularitet till förmån för mindre traditionella kamparter. Klubbens chefsinstruktör sensei Marshall McDonagh (sensei, se nedan) flyttade på grund av arbete till Göteborg 1989 lämnade över ansvaret till en handfull elever varav Lars Sjöberg och Peter Eriksson var två av dessa. Klubben upplevde under de närmaste åren en mycket svår tid med knappa resurser och hotet om att få lämna dojon till förmån för kommersiell verksamhet. Trots dessa förhållanden fortsatte träningen i sann budoanda och Lars Sjöberg, som 1990 tog över rollen som klubbledare, erövrade sitt shodan (svart bälte) 1993. Det är en mycket tung uppgift att utveckla/leda klubben och samtidigt lägga ned den träningsmängd som en svartbältesgradering kräver. En genomsnittlig träningsmängd på 20 timmar/vecka fördelat på 6 träningsdagar varje vecka under ett års tid krävs…

1994 tvingades klubben flytta under tvivelaktiga omständigheter då Solna kommun beslutat upplåta träningslokalen i Vasalundshallen till kommersiell verksamhet. Från hösten 1994 till hösten 1996 delade OKK en annan dojo (träningslokal) på Svetsarvägen i Solna med två andra budoklubbar, något som sågs vara en provisorisk lösning då dojon låg i källarplan och saknade fönster. 1996 fick klubben hjälp av ett företag (vilket ägs av medlemmen Christer Gunnarsson) att leta efter en ny fin dojo. Den ekonomiska stöttningen ledde till att den nuvarande dojon på Torggatan 15 i Solna kunde tas i bruk med utökade möjligheter och trivsel som följd.

Medlemmarna fixade ny träningslokal

Den nuvarande dojon var inte utrustad för klubbens ändamål utan medlemmar från de tre olika klubbarna rev väggar, bilade golv och installerade duschar med avlopp. Allt detta arbete utfördes ideellt av klubbarnas medlemmar. Vår nuvarande dojo är således ljus, luftig och ändamålsenlig. Lars Sjöberg såg till att kontakter och relationer med Solna kommun förbättrades och en ny matta ordnades.

Samtidigt som klubben tog vår nuvarande dojo i bruk 1996 startades en barn- och ungdomsverksamhet för första gången i klubbens historia. Idag har detta utvecklats till tre olika grupper i åldrarna 6-15 år.

1999 firade OKK 30-årsjubileéum med (förutom klubbens medlemmar) speciellt inbjudna gäster från hela Sverige och från Holland. Ett antal uppvisningar förevisades också inom karate, iaido och taikiken. År 2002 delades klubben upp i tre sektioner: karate, barn/ungdomsverksamheten och yoshinken.

Medlemmar i alla åldrar

Lars Sjöberg graderade sig samma år till nidan (svart bälte med 2:a dan) på och Peter Eriksson graderade sig till shodan (svart bälte 1:a dan). Fyra år senare i april 2006 graderade Lars Sjöberg till sandan (3:e dan) och utnämndes därmed till sensei som betyder läromästare på japanska. Idag bedrivs regelbunden träning i alla tre sektioner barn/ungdom, karate och yoshinken för medlemmar i i åldrarna 6-62 år. En viss del av träningen förläggs även utomhus i Hagaparken. Alla är välkomna att börja/pröva träna i klubben.

OKK:s strävan har alltid varit att ge en sann och effektiv budoträning, vilket visats på många sätt, bland annat genom att klubben bara tar in nybörjargrupper när tid, plats och instruktörer kunnat ordnas, så att träningen för alla medlemmar blivit riktig och effektiv.

Milstolpar

Oyama Karate Kai har varit pionjärer på många sätt inom svensk karatehistoria och skapat många viktiga milstolpar:

• Organiserade den största budouppvisningen i Skandinavien 23 mars 1969.
• Organiserade Sveriges allra första organiserade karatetävlingar genom första öppna klubbmästerskapet i Sverige 29 november 1969.
• OKK är den första och till idag den enda dojon som vunnit de nationella lagtävlingarna tre gånger i rad (Kamikaze Cup - föregångare till lag-SM).
• Medaljplaceringari alla klasser: lättvikt, mellanvikt, tungvikt och öppen klass i Svenska individuella mästerskapen två år i rad: 1973 och 1974.
• OKK har ett flertal gånger representerat Sverige i VM, EM och landskamper.

Prominenta karategäster

Förutom chefsinstruktören har även flera medlemmar i klubben haft internationell erfarenhet från både tävlingar och träningsläger. Dojon har också hedrats med besök av flera toppinstruktörer från hela världen som t.ex:

• Attila Meszaros sensei Ungern/Sverige (grundare av kyokushinkai i Sverige )
• Arthur Koji Hisatake sensei kyokushinkai Hawai/USA/Tyskland
• Gudrun Hisatake sensei kyokushinkai Tyskland.
• Steve Arniel sensei kyokushinkai Rhodesia (Zimbabwe)/England
• Brian Fitkin sensei kyokushinkai England/Sverige
• Jan Kallenbach sensei Holland kyokushinkai/Taikiken/Shinbuken
• Manubu Imai Senpai Japan kyokushinkai/Taikiken
• Yoshimichi Sato sensei Japan kyokushinkai/Taikiken
• Akio Sawai sensei Japan taikiken
• Norimasa Iwama sensei Japan shorinryu/taikiken
• Donn Draeger sensei USA/Japan tenshin shoden katori shinto ryu/shindo muso ryu jodo mm
• Otake Risuke sensei Japan tenshin shoden katori shinto ryu ( headmaster)
• Otake Nobutoshi sensei Japan tenshin shoden katori shinto ryu
• Kaminoda Tsunemori sensei Japan shindo muso ryu jodo
• Shinozaki Yutaro sensei Japan tenshin shoden katori shinto ryu
• Shewan Ticki sensei USA/France aikido/iaido/shindo muso ryu jodo

Den 28 september 1996 flyttade klubben till nya lokaler på Torggatan 15 i Solna.

Kyokushinkai är en karatestil som grundades 1957 av sosai Masutatsu Oyama. "Kyoku" betyder ytterst, "shin" betyder sanning eller verklighet och "kai" att träffas, ansluta sig till. kyokushinkai blir då ungefär "Den yttersta sanningens sammanslutning". Inom kyokushinkai tränar man hårdare sparring än de flesta andra karatestilar. Internationellt tävlar man med fullkontakt-regler, en form som kallas knock-down. Det finns även en poängform som kallas clickers.

Även i norra Solna fanns det idrottsentusiaster. 1930 bildades Ulriksdals Idrottssällskap. Initiativtagare var Ivar Lindvall, Nils Solberg och William Hultén. Axel Unge blev föreningens förste ordförande, en post som han hade i 38 år. I början spelade Sällskapet fotboll på Komota'n, idkade friidrott på banvallen intill och spelade bandy på Brunnsviken.

Under krigsåret 1940 gick de två klubbarna Ulriksdals IS och Råstahems IS samman och bildade Ulriksdals SK, med Axel Unge som ordförande. Fotbollsverksamheten bedrevs då på Råstahems bollplan.

Bordtennis kom att bli en stor idrott i USK med Allan Dammberg som det stora namnet och även Calle Blomqvist, Lennart "Moppe" Moberg och Tord Gahnmark. Bordtennisspelarna höll till i Råstahem folkets hus källare.

När barnfamiljer i slutet av 50-talet började flytta in i de nya bostadsområdena Ritorp, Bagartorp och Törnbacken, fick USK en stor och livaktig ungdomsverksamhet, med bland annat fotboll på Thunisvallen.

Som i så många andra klubbar är det fotboll och ishockey som har överlevt inom USK medan andra grenar lagts ned. Ishockeylaget har pendlat mellan division 2 och 4 (nuvarande systemet), där laget nu spelar. Av ekonomiska skäl försökte ishockeysektionen att gå samman med IFK Vireberg 1975, men det upphörde bara ett par tre år senare. Tyvärr har klubben inte längre några ungdomslag i ishockey. Tongivande ledare under femtio- sextio-, sjuttio- och åttiotalen var Gösta Ekstrand, Lars-Erik Hofstedt, Kurt Swedberg och Ove "Krullo" Hedberg.

En damsektion bildades i mitten av 60-talet med basket som mest framgångsrika gren.

Levererade till AIK

Bland många duktiga spelare är två mest framträdande: fotbollsspelaren Göran Åberg, som tidigt värvades till AIK, där han spelade inte mindre än 285 seriematcher och Ove Hedberg som spelade ishockey i samma klubb under 60-talet. "Krullo" började sin ledarbana i USK som trettonåring och fortsatte efter sin aktiva tid som ordförande i många år under 70- och 80-talen.

Samtidigt som intresset har minskat eller försvunnit i de ursprungliga grenarna startade några entusiaster, bland andra Anders Gellner, i början av 90-talet en ny gren för flickor, nämligen ringette. Klubben har tre dam/flicklag i ringette men denna gren, som är stor i Nordamerika, har svårt att finna motståndare, ty det finns bara sju föreningar som bedriver ringette i landet.

Som så många andra klubbar försökte USK att slå ihop sitt representationslag i fotboll med en lokal konkurrent; under 1996-1997 spelade laget under namnet Ulriksdals SK/IFK Bergshamra, men samarbetet sprack 1998. Därefter hade klubben ett eget representationslag, men det är nu nedlagt. Återväxten är mager, idag har klubben bra tre ungdomslag i fotboll. Bland fotbollsledarna bör mångårige kämpen Jan Söderqvist nämnas liksom Jan-Olov Karlsson.

Fakta

Bildad: 1930
Färger: Blått, gult och vitt
Verksamhet: Fotboll (3 ungdomslag), ishockey (1 A-lag), ringette (1 damlag, 1 flicklag, 1 juniorlag)
Ordförande: Mikael Eriksson

Från Rahms Kafé till division 1 norra

Allting började en februarikväll 1934, då sju unga killar, bland andra Rune Wiberg och eldsjälen Olle Qvarnström, grundade Vasalunds IF. Platsen för denna historiska händelse var Rahms Kafé på Råsundavägen. Passande nog ligger busshållplatsen Vasalund precis utanför lokalen som ligger nära korsningen mellan Råsundavägen och Södra Långgatan. 1934 fanns inga kommunala idrottsplatser i Solna. Hagalunds IP ägdes och sköttes då av det sedan länge etablerade Hagalunds IS, och på denna klassiska anläggning fick den nystartade föreningen Vasalunds IF hyra in sig med sitt lag. Den nya föreningen fyllde ett viktigt tomrum för grabbar i bostadsområdet Vasalund. Nästan varje kväll spelades det fotboll på "Plattgårn" som var en hyfsat jämn ängsbit med hemsnickrade mål. "Planen" låg ungefär där Hagalundsskolan ligger i dag. Med tanke på att det på den tiden var svårt att komma in i Riksidrottsförbundet och därmed få delta i seriesammanhang, spelade Vasalund som Hagalund IS:s C-lag säsongen 1934-35.

Fann sina färger

När säsongen 1935-1936 inleddes behövde Vasalund inte längre spela i Hagalunds blågulvita dräkter. Det var rött och svart som gällde från första början. Den första dräkten skiljde sig dock en hel del från dagens. På hösten 1935 var Vasalunds tröjor svarta med röda ärmar, byxorna var vita medan strumporna var rödsvartrandiga. I dag spelar Vasalund som bekant i röda tröjor, svarta byxor och röda strumpor.

Men tillbaka till 30-talet. Under Vasalunds första riktiga säsong spelade laget i en privat serie som man vann överlägset. Det var många som imponerades av en 17-åring som hade stora bolltalanger och som visade prov på ett stort spel. Hans namn var Börje Leander. 1938 debuterade han i AIK efter att även ha hunnit representera Hagalunds IS. Börje blev snabbt en profil på Råsunda. Tio år senare var han med och spelade hem Sveriges hittills enda OS-guld i fotboll. Det är alltså inte bara i dag som Vasalund får fram fina talanger.

Från nian till trean på fem år

Mellan 1937 och 1942 svarade Vasalund för en insats som egentligen inte ska gå att genomföra. Man avancerade nämligen sex divisioner, från nian till trean, på fem år! Nämnas bör att laget fick hoppa över en division på grund av en serieomläggning. Bedriften lär ändå vara rekord i Stockholmsfotbollen.

Åren 1938-1945 arrenderade Vasalund en bit ängsmark av Stora Frösunda herrgård, som var belägen strax intill Solna Station. Där hade man en egen fotbollsplan som användes för både träning och matcher. Det var inte så noga att det var en höjdskillnad på cirka en meter från hörnflaggan till målställningen… Så det kanske inte var så konstigt att Vasalund avancerade så kraftigt i seriesystemet trots allt…

1957 avancerade Vasalund för första gången till division 2, som på den tiden var den näst högsta divisionen. Sejouren där blev dock inte långvarig. Fem år senare hade man till och med rasat ner i division 5. Vasalund gick inte upp i den näst högsta serien igen förrän 1976 under Bernt "Sump-Hugo" Anderssons ledning. Samma år anställdes Adolf "Doffe" Kirchner, en legendarisk Vasalundsledare som tränade ett antal lag i klubben. "Doffe" jobbade mer eller mindre dygnet runt för sitt Vasalund, där han bland annat byggde upp det som varit ett klubbens främsta signum de senaste decennierna - ungdomsverksamheten. Från 80-talet och framåt har Vasalund haft mellan 40 och 60 lag i seriespel. På senare år har klubben dessutom haft ett stort antal barn mellan fem och sex år igång i fotbollsskolan.

"Doffe" la även grunden till flick- och damfotbollen i Vasalund. På flicksidan har Vasalund haft stora framgångar genom åren, dels för att man haft bra tränare, dels för att flickorna till skillnad från i många andra klubbar fått riktigt bra och seriös träning. För "Doffe" var det lika självklart att flickor skulle spela fotboll som att pojkar skulle göra det, vilket knappast var en lika stor självklarhet för 25-30 år sedan som det är i dag.

Bollbohemer blev allsvenska aspiranter

Den person som de flesta kanske ändå förknippar Vasalund med är Bo G T Peterson. Vasalund fick han med modersmjölken. Den skicklige ungdomsledaren Gustav "Jeppe" Wenngren gav Peterson, som först var spelare i klubben, smak för ledarskapet. Många har bidragit till klubbens framgångar, men det var framför allt Peterson som gjorde Vasalund till en allsvensk aspirant från att ha varit ett gäng bollbohemer i division 5. I Peterson har klubben en unik ledarbegåvning som inte bara kunde fotboll, med alla dess frågor om spelare, tränare, ungdomar, gräs- och grussorter, utan också ekonomi och juridik. 1977 blev han ordförande. Efter några år utanför Vasalund i början av nittiotalet kom han tillbaka till klubben, och innehade ordförandeposten till 2009.

Namnet Vasalunds IF, Vasalunds Idrottsförening, indikerar att inte bara fotboll stått på föreningens meny. Sedan 1971 bedriver klubben dock enbart fotboll (för både tjejer och killar på såväl ungdoms- som seniorsidan). Det året lades bandyverksamheten ner. Tidigare grenar var förutom bandy, som spelades på "Solna kommunala" (idag Råsunda IP) bordtennis, handboll, och ─ tävlingsbridge och amatörteater!

Eget hem i klubblokalen

Vasalund har alltid haft en stark organisation. Detta beror förmodligen på att klubben alltid haft ett eget hem i form av en välskött klubblokal, något som länge var ganska ovanligt bland småklubbar. Att Vasalund tidigt hade en klubblokal berodde till stor del på att en poliskonstapel 1935 sa åt Vasalundsgrabbarna att de inte skulle stå och hänga i ett gatuhörn, utan hitta sig ett ställe där de kunde träffas. Två veckor senare hade man flyttat in i klassiska 67:an på Råsundavägen. Hyra betalades genom att man hade två pingisbord som hyrdes ut för 50 öre i timmen. Borden var ständigt upptagna. 1977 hade Vasalund vuxit ur sin dåvarande lokal. Klubben flyttade till Ryttargatan där man satt till mitten av 90-talet, då flyttlasset gick till Skytteholms IP, där föreningen fortfarande har sitt kansli.

Under 1980-talet inleddes Vasalunds storhetsperiod på allvar. 1988 var man i allra högsta grad med och slogs om seriesegern i division 1 norra tillsammans med Örebro SK och IFK Eskilstuna. En stor profil i Vasalund den här säsongen var Mikael Martinsson, som gått den långa vägen genom Vasalunds ungdomsverksamhet, där han under många år hade Bo G T Peterson som tränare, och till slut nått A-laget. Efter säsongen 1988 värvades han till Djurgården. Efter spel i IFK Göteborg och Elfsborg slöt han cirkeln genom att återvända till sin älskade moderförening 2001. Faktum är att han under det året pendlade - från Göteborg!

Sekunder från allsvenskan

Inför den sista omgången i norrettan 1989 ledde Vasalund serien en poäng före Hammarby. Solnalaget hade dessutom sex måls bättre målskillnad än sina grönvita rivaler. Seger på den tiden gav två poäng. Vann Vasalund borta mot Luleå FF/IFK Luleå skulle saken vara klar. Trots stor dominans för Solnalaget, som bland annat brände en straff och hade ett skott i ribban, slutade matchen 0-0. Alla trodde att resultatet skulle räcka för avancemang, men Hammarby gick i slutskedet av sin avslutningsmatch borta mot Karlstads BK från 3-0 till 6-0, de två sista målen på övertid. Med hela norrettans sista spark förlorade Vasalund sin allsvenska plats. Närmare allsvenskan än så går det inte att komma. Profiler i 89-laget var Thomas Bergman, Paul Ivey, Magnus Frykman och Bernt Ljung, målvakten med landslagsmeriter som värvats från AIK.

Under början och mitten av 90-talet fortsatte Vasalund att nosa på allsvenskan. Man var hela tiden med och slogs i toppen av division 1. 1993 hettade det till på allvar igen. Till skillnad från 1989 fick tvåan nu kvala mot lag elva och tolv i Allsvenskan. "Som vanligt" kom Vasalund tvåa. Tyvärr kunde spelmotorn Thomas Bergman inte delta i kvalmatcherna mot Örebro. Matcherna blev mycket spännande, och inte heller detta år hade Vasalund marginalerna på sin sida. 2-2 hemma och 0-0 borta gjorde att Örebro tack vare fler gjorda mål på bortaplan fick behålla sin allsvenska status.

En spelare som fick sitt genombrott 1993 var Moses Nsubuga, en vindsnabb anfallare som sprang ifrån allt och alla. Nsubuga värvades senare till Elfsborg där han gjorde mål på Thomas Ravelli i sin första allsvenska match i april 1997.

1994 och 1995 fortsatte Vasalund att kriga i toppen av division 1. 1996 började Vasalund dock plötsligt få problem. Det stod tidigt klart att laget för första gången på länge inte skulle vara med i toppen av tabellen. Vasalund drogs istället in i striden kring de nedre strecken. Med ett nödrop undslapp man kvalspel. 1997 åkte dock Vasalund ur division 1 efter 20 års spel i serien under allsvenskan. Laget var mycket blekt.

Nere i trean

Efter att ha varit nere och vänt i division 3 kom Vasalund tillbaka till division 2, den tredje högsta divisionen, tack vare serieseger i sin division 3-serie 2002. Inför säsongen 2003 bytte föreningen namn till Vasalund/Essinge IF, då Essinge IK International FC gick upp i Vasalund. Vasalund/Essinge var nära att gå upp i Superettan flera gånger, inte minst 2007 när det blev en tredjeplats - två poäng fattades för avancemang. År 2008 lyckades Vasalund gå upp i Superettan efter 0-0 hemma och 4-1 borta i kvalet mot Limhamn Bunkeflo. Efter elva år utanför finrummet var Vasalunds herrlag tillbaka i serien under allsvenskan.

Föreningen har även ett mycket bra damlag, som också spelar i division 1, serien under damallsvenskan. Målet för damlaget är givetvis att gå upp i damallsvenskan. De två senaste säsongen kom laget trea och tvåa i serien.

Det formella beslutet vid sammanslagningen med Essinge IK var att bilda två samverkande föreningar: Vasalund/Essinge IF för spel i division 2 och Essinge/Vasalund FC som utvecklingslag i division 4. Båda föreningarna bedrev ungdomslag med upptagningsområden i Solna respektive nord-västra Stockholm och på Essingeöarna. Utvecklingslaget lades ned efter två säsongers i division 4, men ungdomslagen är kvar och har utökats väsentligt. Däremot blev det inget "praktiskt" samarbete med ungdomsfotboll på Essingeöarna, främst på grund av avstånd och idrottslig inriktning.

Inför 2007 återtogs namnet Vasalunds IF (tidigare Vasalund/Essinge IF) och samtidigt ändrades namnet i nord-västra Stockholm till Kista/Vasalunds IF (tidigare Essinge/Vasalund FC). Orsaken till att återta namnet Vasalunds IF och ändra till Kista/Vasalunds IF var att det inte längre fanns något krav på eller orsak till att namnet Essinge skulle förekomma i klubbnamnet.

Essinge IK FF drev ungdomsfotboll på Esssingeöarna sedan 2004 och gör det också idag, nu med namnet Essinge IK.

Vasalunds IF och Kista/Vasalunds IF är två föreningar med samma personer i respektive styrelse och gemensam administration.

Inför årsmötet 2009 kandiderade trotjänaren Bo GT Peterson i "sedvanlig" ordning till ordförande, men meningsskiljaktigheterna var många om hur klubben skulle skötas. Årsmöte konstaterade dock att det inte var behörigt utlyst och nytt årsmöte utlystes. Inför det "nyutlysta" årsmötet tog olika grupperingar till drastiska metoder för att uppbåda röstberättigade medlemmar. Inför mötet meddelade Bo GT Peterson att han inte längre ställde upp för omval. Ett årsmöte med 450 medlemmar, nästan tio gånger så många som normalt bevistar klubbens stämma, valde istället Niclas Fröberg till ny ordförande. Niclas Fröberg, som tidigare har spelat i klubben, har varit vice ordförande sedan 2003.

Vasalunds IF har som ett signum sedan många år tillbaka satsat hårt på sina ungdomar. På 80-talet började klubben dessutom bedriva fotbollsverksamhet i Rinkeby och Tensta. Ett Vasalundslag, som nästan uteslutande bestod av spelare därifrån, blev svenska pojkmästare 1999 efter finalseger mot Malmö FF. Lagkapten i det laget var Serkan Cigel. I dag är han lagkapten i A-laget.

Vasalund är en av de största och mesta framgångsrika klubbarna i Stockholm. Under 2009 kom damlaget tvåa i näst högsta serien, juniorlaget gick till semifinal i juniorelitserien, P16-laget spelade i den allsvenska serien, fyra av ungdomslagen tog sig till final i S:t Erikscupen, där ett av lagen vann.

Fakta

Bildad 1 februari 1934
Färger: röda strumpor, svarta byxor, röda tröjor
Verksamhet: fotboll med herrlag i superettan, 1 juniorlag och 28 ungdomslag, 1 damlag i division 1, och 6 flicklag.
Ordförande: Niclas Fröberg

Vasalund har anmält:
1 herrlag (superettan)
1 J-allsvenskt lag
1 P-allsvenskt lag
1 damlag (division 1)
10 flicklag (S:t Erikscupen)
50 pojklag (S:t Erikscupen)
+ ytterligare ca 10 träningsgrupper födda 02/03
Samarbetsföreningen Kista Vasalunds IF har anmält 17 pojklag till S:t Erikscupen

Simsällskapet på uppgång

När Solna skulle få sin simhall 1957 tog en av de kringboende i Vasalund, Eric Orwén, initiativet och kontaktade alla simintresserade i kommunen för att få bilda en simklubb. Intresse fanns och den nybildade föreningen antog namnet Solna Simsällskap och valde Eric Orwén till ordförande. (Orwén har även varit en stark kraft i Solna Badmintonklubb.) För att öka intresset bjöd sällskapet in intresserade till ett möte med självaste storsimmaren Arne Borg. Redan andra året redovisade sällskapet ett hundratal medlemmar.

Sällskapet hade svårt att erbjuda förutsättningar för elitsimning, varför flera av föreningens talanger under årens lopp slussats till de stora simklubbarna i stan. Men 1968 kom SSS första stora stjärna, Eva Ohlsson, som simmade flera år i landslaget.

En milstolpe i simsällskapets historia var när föreningen 1979 på entreprenad fick överta ansvaret för kommunens simskola. Denna verksamhet, som under senare år mycket förtjänstfullt letts av Ingrid Andersson, har betytt mycket för rekryteringen av simmare. Men viktigare än så är uppgiften att under lekfulla former lära kommunens invånare, ung som vuxen, att lära sig simma.

Idag slussar inte SSS några talanger till andra klubbar utan behåller dem och har därmed lyckats flytta fram sina positioner. Inte mindre än ca 700 medlemmar konkurrerar idag om en plats i simeliten. Med simmare som till exempel Anton Svärd, svensk ungdomsmästare, är återväxten mycket god.

Förutom simning kan sällskapet ståta med ett vattenpololag i damernas allsvenska och två flickor, Laila Andersson och Kajsa Kardell, spelar i landslaget.

Brahelunds IK - Anonym klubb med kändisar

Cykelsporten har tidvis haft en stark ställning inom Solnaidrotten. Den klubb som byggt upp den positionen har varit Brahelunds IK, en klubb som bildades 1930 av ungdomar i östra Hagalund och Haga Norra. Som namnet antyder var klubben inte en renodlad cykelklubb utan hade i början också t ex fotboll på programmet. Som var mycket vanligt förr växlade cyklisterna om till skridsko på vintern. Eller om det var vice versa. Småningom specialiserade sig skridskoåkarna på sin gren, men avsaknaden av en riktig bana gjorde att sektionen lades ned i slutet av 60-talet. Cyklisterna trampade dock vidare till slutet av 70-talet.

Klubben får sägas var lite anonym, inte i resultatlistorna, utan i massmedierna, där dess grenar ofta behandlas lite styvmoderligt. Några av medlemmarna blev desto mer kända med åren. Erik Fernström, mer känd som Jerry Williams, cyklade i sin ungdom för Brahelunds IK. Förre ordföranden i Sveriges olympiska kommitté, C G Anderberg, har varit ordförande och dennes söner Bo och Göran tillhörde klubbeliten och fick flera gånger dra på sig landslagströjan.

En dag i mars 1960 stod den mångårige Bergshamrabon Tony Hansson och tittade på några pojkar som spelade fotboll på gården. Han insåg behovet av en lokal idrottsförening i det nybyggda bostadsområdet och kallade därför till ett möte, där ett pojklag bildades. Det blev IFK Bergshamras första lag.

Därefter växte verksamheten i den lilla kvartersklubben som efterhand skapade en ganska bred verksamhet med fotboll, bandy, ishockey och volleyboll; i ishockey endast junior- och pojklag samt ett damlag i volleyboll.

Klubbens första seniorlag i fotboll bildades 1961 med stommen från ett korplag från Televerket, som hade en station i Bergshamra.

Det fanns en dålig fotbollsplan i Bergshamra, som senare byggdes ut med löparbanor av gummiasfalt och en grusplan för fotboll. Idrottsplatsen hade också en ishockeyrink med naturis.

IFK Bergshamras fotbollslag började i kvalifikationsserien, "kvalifiken", en serie som var till för att kunna komma med i Stockholmsserien klass 4.

IFK Bergshamra har aldrig spelat högt upp i fotbollsserierna. Serierna har ändrats, för närvarande spelar IFK Bergshamra i Stockholmsserien division 7 av 8 möjliga, så IFK Bergshamra har klättrat ett steg. Under två år 1996-1997 var IFK Bergshamras representationslag i fotboll sammanslaget med Ulriksdals SK, men återgick till egen förening 1998. En av landets stora fotbollsprofiler under slutet av 90-talet och början av 2000-talet är den i IFK Bergshamra fostrade Krister Nordin som under flera år var lagkapten i AIK, där han blev svensk mästare 1998. "Kapten Krister spelade också några år i danska klubben Bröndby innan han återvände till AIK. Ett annat starkt namn är Peter "Pekka" Reinebo, som spelade fotboll i klubben tills han satsade enbart på basket i Solna IF. Idag är Pekka Reinebo sedan många år sportchef i Sveriges Olympiska Kommitté.

Andra spelarnamn är Bengt Åberg, Anders Blomqvist, Magnus Svedlund och Anders Ahlberg som alla spelade i det lag som vann division 7 och avancerade till sexan 1983.

Då har det gått betydligt bättre för klubbens bandylag (herrar) som har spelat i division 2 som bäst. Dilemmat var att IFK Bergshamra var för bra för 3:an, men för dåliga för 2:an, varför kamraterna åkte upp och ned mellan dessa serier. En annan bedrift var då Bergshamrakamraterna vann pokalmästerskapet, en cup för alla Stockholmslag under division 2. När bandyn var som bredast hade IFK Bergshamra A-, B- och C-lag samt junior- och pojklag. Med Stockholmsmått är det en ganska stor bandyförening. Några spelarnamn som bör nämnas är Tage Röös, Lars Heikman, bröderna Benny och Lars Jörnum (70-80-talen), Magnus Svedlund, Rolf Falck och Stefan Larsson. Den senare började som pojklagsspelare på sextiotalet och fortsatte spela ända till åttiotalet. Rolf "Råttan" Edberg, känd hockeyspelare från AIK, Tre Kronor och Washington Capitols gjorde några uppmärksammade inhopp i Bergshamras bandylag på åttiotalet. Den nämnde fotbollsprofilen Krister Nordin spelade också bandy i Bergshamra i sin ungdom.

Bandyn hölls i hög grad igång av ledare och eldsjälar som Lars Wulf och Rolf Molander, men när ingen ville ta vid när de slutade sin ledarbana fanns ingen annan utväg än att lägga ned bandyn i mitten av nittiotalet.

I ishockey hade klubben på 60-talet både junior- och pojklag, men att bedriva ishockey på naturis i Stockholm var och är en hopplös uppgift, varför sektionen lades ned 1975.

I början av 80-talet hade klubben också ett damlag (seniorer) som tränade i Bergshamraskolans gymnastiksal, men så småningom flyttades träningen till Råsundahallen, där också matcherna spelades. Men volleybollen blev för dyr, och upphörde efter några år.

De senaste åren har IFK Bergshamra kämpat för sin överlevnad, där konkurrensen från storklubbarna varit för svår när det gäller att rekrytera Bergshamras pojkar och flickor till sina fotbollslag. Kanske öppnas en ny möjlighet för kamratklubben när Bergshamra IP under 2008 utvecklas med konstgräs, löparbanor och bandybana med konstfrusen is.

Fakta

Bildad 23 mars 1960
Färger: vita tröjor, blå byxor och vita strumpor (traditionell IFK-dräkt)
Färger: svartvitrandiga tröjor, svarta byxor och vita strumpor
Verksamhet: fotboll, ett lag i div 7
20 medlemmar
Ordförande: Bert Enblom

Sveriges största klubb i lilla Solna

Text: Urban Dahlberg och Anders Johrén

Solna är en av Sveriges minsta "större städer" (50 000 - 200 000 invånare), men härbärgerar landets största klubb, AIK. Att redogöra för Allmänna Idrottsklubben kräver en egen bok och en sådan publicerades också i samband med den anrika klubbens 100-årsjubileum 1991. Här måste redogörelsen begränsas till de viktiga, stora händelserna och namnen i framför allt ett solnaperspektiv.

AIK hade alltsedan klubben bildades 1891 tagit upp olika grenar på programmet. Den första grenen var allmän idrott, därav namnet, d v s friidrott, som följdes av gymnastik, rodd och skridsko innan den första bollen rullade in 1896, då fotbollen startades.

1905 kom bandyn och 1910 bowlingen. Efter tiotalet blev AIK alltmer en bollklubb. Fotboll och bandy var de stora grenarna publikt sett när AIK hade sin guldera på 30-talet. Med Stadion som huvudsakligt hemvist vann AIK SM-guld i fotboll 1932 och lade grunden till SM-triumfen 1937 på Råsunda - första halvan av serien spelades ju på Stadion - i bandy 1931 och i ishockey 1934, 1935 och 1938.

När huvudgrenen fotboll flyttade till Råsunda 1937 följde också klubbens administration och ledning med. Även om klubben har sitt säte i Solna är den hela Sveriges AIK. Med 16 000 medlemmar är AIK Sveriges största klubb.

Ett försök att förklara klubbens stora popularitet torde kunna göras så här: 1) de stora framgångarna och de stora profilerna som så ofta förgyllt landslaget, 2) det vackra klubbmärket som rankas högt av objektiva heraldiker och grafiska formgivare, 3) den starka färgkombinationen gult och svart i dräkten och 4) sist men inte minst det korta snärtiga namnet AIK. Lägg därtill givetvis också en stark tradition i de största idrotterna fotboll och ishockey samt erfarenheten hos många skickliga entusiastiska ledare.

Grenar med guldglans

Nästa stora guldepok kom under femtiotalet med hjälp av racketidrotterna bordtennis, badminton och tennis. AIK:s näst meste mästare, Nils "Tomten" Jonson, vann 19 SM-tecken i kamp med fjäderbollen och den meste mästaren, Sven Davidson, hemförde inte mindre än 23 SM-guld i tennis. Sven Davidson hade i AIK fint sällskap av spelarna Lennart Bergelin och Ulf Schmidt. Det var en ren AIK-duo som vann dubbeln i Wimbledon 1958: Sven Davidsson och Ulf Schmidt.

Med fotbollens fina publikintäkter - under 50-talet låg publiksnittet ofta över 15 000 åskådare, på 60-talet hade siffran dalat men var fortfarande hög - som den stora inkomstkällan kunde AIK hålla igång en bred verksamhet, som verkligen gav skäl för namnet Allmänna Idrottsklubben. På 60-talet började klubben smalna av och sektioner som curling, badminton och i praktiken även tennis lades ned.

SM-guld även i handboll

Vid sidan av fotbollen fanns nu också handboll, ofta i högsta serien och med ett SM-guld (1951), och ishockeyn som under femtiotalet åkte jojo mellan Allsvenskan och division 2.

På sextiotalet hade bandylaget ramlat ned i tvåan. Men med Jens "Lill-Lotta" Lindblom som spelande tränare byggde AIK upp ett lag som faktiskt kvalade till Allsvenskan 1969. Då var det åter "portföljmatcher" på Skytteholms IP med ganska mycket publik. AIK klarade inte kvalet och sedan bar det utför och herrbandyn lades ned. Däremot lyckades damlaget föra AIK:s stolta traditioner i grenen vidare och vann SM-guld 1988 och 1990.

Bordtennissektionen förde en ganska undanskymd tillvaro, men AIK spelade faktiskt i Allsvenskan i Solna Sporthall på 60-talet.

Ishockeyn utvecklades stadigt till en allt populärare publikidrott; några år i slutet av 80-talet och i början av 90-talet passerade till och med ishockeyn fotbollens publiksnitt i landets högsta serie. Sedan flytten till Råsunda spelade hockeylaget omväxlande på Östermalms IP och Stadion men sedermera också på Råsunda Tennisstadion (där några VM-matcher spelades 1949) och "Kommunala" under 40- och det tidiga 50-talet.

Kycklingkedjan på Månskensrinken

Så lät Solna stad bygga den konstfrusna rinken på Hagalunds IP och AIK kunde 1956 inviga Solnais, som isanläggningen på Hagalunds IP döpts till. I folkmun kallades den ofta för "Månskensrinken" på grund av sin dåliga belysning. 1961 avancerade "kolsäckarna" åter till ishockeyns societet. Laget som vann kvalet bestod till stora delar av juniorspelare som Lennart "Liston" Söderberg, Jim Nildén, "kycklingkedjan" med Anders "Ankan" Parmström, Lennart "Sillen" Selinder, Göran "Svirre" Svensson och andra solnasöner.

Månskensrinken blev snart för liten för AIK som 1962 flyttade A-laget till Johanneshovs Isstadion. Tyvärr har det aldrig funnits några politiskt förankrade planer på att i Solna bygga en ishall med publikkapacitet för elitishockey, varför AIK-hockeyn (A-laget) mot sin vilja tvingats leva i förskingringen.

Hela Sveriges Honken

Den störste av AIK:s alla ishockeyspelare är utan konkurrens Leif Holmqvist, som genom bländande spel i Tre Kronor (202 landskamper) blev "Honken" med hela svenska folket. Honken bodde i början av AIK-karriären i Solna. En annan stor spelare var back-klippan Bert-Ola Nordlander, som tillsammans med Honken var AIK:s stomme under hela 60-talet.

Första halvan av åttiotalet är AIK hockeys mest glansfulla period hittills. Det började dock i slutet av sjuttiotalet med ett silver 1978 under ledning av Anders "Ankan" Parmström. 1981 blev det åter silver men året därpå guld och så även 1984. Det var två stjärnspäckade lag med namn som Gunnar Leidborg, Mats Thelin, Bo Ericsson, Lars-Erik Eriksson, Ulf Isaksson, Leif Holmgren, Peter Gradin, Rolf "Råttan" Edberg, Per-Erik Eklund. Finalerna mot ärkefienden Djurgårdens IF var kronan på verket med seger i tre raka matcher.

Under åren 1980-1984 låg AIK över slutspelsstrecket, som då drogs vid fyra lag i 142 omgångar i streck.

När AIK:s fotboll i mitten och slutet av 1990-talet tog stora kliv framåt, både idrottsligt och publikt, gick AIK:s ishockey i motsatt riktning. Fram till 1997 hade AIK:s ishockey haft lika stor, och oftast högre publik, än fotbollslaget. Men efter SM-semifinalen 1997 tappade AIK mark och fick 2002 lämna Elitserien. (Laget degraderades 1988 men var året därpå tillbaka i Elitserien, en historia som upprepades 1993.)

Stora ekonomiska underskott hade präglat verksamheten och när finska intressen alltmer tog över ishockeyn, som då hade bolagiserats, uppfattade många det som att AIK tappade lite av sin själ och publiken svek i allt större omfattning. År 2004, samma år som fotbollen åkte ur Allsvenskan, blev ishockeyn tvångsdegraderad till den tredje divisionen efter att man inte hade kunnat redovisa ett positivt eget kapital. Året efter var laget tillbaka i Allsvenskan (den näst högsta divisionen), men det är fortfarande en lång väg kvar till Elitserien. Hösten 2008 är dock AIK på allvar med och krigar i toppen av serien. Laget innehåller återbördade toppspelare som Kristian Gahn och Dick Tärnström (som spelat flera år i NHL).

Sju hittills bärgade SM-guld och en hedervärd plats i maratontabellen (som AIK ledde ända fram till degraderingen 1993) gör AIK till en av landets riktigt stora hockeyklubbar.

Av AIK:s alla grenar genom åren är det av naturliga skäl fotbollen som mest förknippas med Solna. Ända sedan AIK flyttade in i den gamla träläktaren på Råsunda IP har klubben fostrat rader av storspelare.

De största från Solna

Under tiotalet hette stjärnorna Helge "Ekis" Ekroth och Todde Malm, under tjugotalet Rudolf "Putte" Kock - den störste av alla AIK:are, "Pära" Kaufeldt - AIK:s meste målskytt med 122 allsvenska mål (från Solna).

Trettiotalet såg "Jompa" Nilsson och bollgeniet Erik "Lillis" Persson, fyrtiotalet "Gurra" Sjöberg - AIK:s meste spelare med 321 allsvenska matcher, de tre OS-guldmedaljörerna (1948) Henry "Garvis" Carlson, Sune "Mona-Lisa" Andersson och Börje Leander. Och alla var de Solnabor!

Femtiotalet bjöd framför allt på "Kurre" Hamrin - den störste AIK-spelaren jämte Lillis Persson ─ också dessa båda från Solna.

Sextiotalet var framför allt Owe Ohlssons decennium, sjuttiotalet gav oss bröderna Leback, åttiotalet Sven "Dala" Dahlkvist, Björn Kindlund.

1992 var det äntligen dags. Efter 37 långa år stod AIK åter som svenska mästare i fotboll. Spelare som Björn Kindlund, Gary Sundgren, Pascal Simpson, ukrainaren Vadim Jevtusjenko och exproffset Peter Larsson med flera har under tränarna Tommy Söderbergs och Thomas Lyths ledning bjudit på en fotboll som fick gamla sparsmakade fotbollsrävar att suckande åter tala om "smokinglir".

AIK, Solnaidrottens odiskutabla flaggskepp, är idag något av ett storföretag med 16 000 medlemmar, 1 500 aktiva och ledare, cirka 60 lag i grenarna fotboll, ishockey, innebandy, handboll, bowling, bandy och golf och en årsomsättning på cirka 50 miljoner kronor. AIK är för övrigt den enda klubben som har tagit SM-guld i alla de stora lagidrotterna fotboll, ishockey, handboll och innbandy.

På de 17 år som gått sedan AIK firade 100 år, 1991, har mycket hänt. Ja, dessa år är nog de mest händelserika i AIK:s historia med fantastiska framgångar, miserabla motgångar, med nya idrotter som blivit bäst i Sverige, bolagiseringar och en uppdelning av klubben i olika juridiska personer som bara några år tidigare varit otänkbar.

Massor av guld

I slutet av nittiotalet blev alla spelare i AIK:s fotboll helprofessionella och med spelare som Johan Mjällby, Gary Sundgren och Krister Nordin som främsta pådrivare vann AIK cupen 1996, 1997 och 1999, Allsvenskan 1998 och framför allt kvalificerade sig klubben till spel i Champions League med oförglömliga matcher mot Barcelona (där AIK länge ledde med 1-0 men till slut förlorade med 1-2), Arsenal (där Krister Nordin genom sitt mål på Wembley är den ende som gjort mål för ett svenskt klubblag på den klassiska arenan) och Fiorentina. Under samma period, hösten 1999, bolagiserades AIK:s fotboll och AIK sålde aktier för 60 miljoner kronor. Tillsammans med inkomsterna från Champions League hade AIK en ekonomi som man tidigare aldrig varit i närheten av och som vida överskuggade övriga klubbar inom svensk fotboll.

AIK på dekis

Ett drygt år senare fick AIK Fotboll låna pengar till de löpande utgifterna. Mycket hade gått snett. Dyra spelarförvärv gav inte idrottslig utdelning. Man bytte tränare på löpande band, sju tränare på fem år, och AIK rasade i placeringarna år för år till den slutliga förnedringen med degraderingen ur Allsvenskan 2004. Idrottsligt och ekonomiskt var det en enda lång utförsbacke från den glansfulla hösten 1999, men i ett avseende fortsatte den positiva utvecklingen.

Sveriges bästa publiklag

AIK:s fotboll hade 1989 nått sitt absoluta bottennapp i publikintresse med ett allsvenskt hemmasnitt på precis över 3 000 åskådare, om man bortser från derbymatcher som sällan drog över 10 000. Därefter har publikintresset ökat i stort sett varje år, trots sportsliga motgångar i början av 2000-talet, och både 2006 och 2007 hade AIK över 20 000 i hemmasnitt. Det är publiksiffror som ingen ens kunde drömma om i samband med SM-guldet 1992. AIK har, sedan mitten av nittiotalet, varit Sveriges i särklass bästa publiklag, något som säkert har bidragit till beslutet om att bygga en ny nationalarena i Solna. Det stora publikintresset var också starkt bidragande till att AIK så snabbt kunde återkomma och etablera sig i den allsvenska toppen. Säsongen 2008 blev dock en besvikelse, där laget efter mycket blandade insatser blev femma.

Flest säsonger i allsvenskan

AIK, som har nio SM-guld och fyra cupvinster, har flest säsonger i Allsvenskan - 80 stycken - och har bara varit ur högsta serien fyra gånger och samtliga gånger tagit sig tillbaka omgående. Tala om fotbollstradition!

Innebandy gav guld och Europatitlar

År 1996 överfördes Solna Innebandys verksamhet till AIK. Det blev starten på en av AIK:s mest framgångsrika sektioner åren efter millennieskiftet. Klubben gick snabbt upp i Elitserien och spelade tre SM-finaler i rad 2004-06 med SM-guld det sista året. Lägg därtill triumferna i Europacupen 2006, 2007 och 2008. Världsmästarna Peter Fischerström, Niklas Jihde, Kristoffer Kranberg, Henrik Lorendahl och Conny Vesterlund var förgrundsfigurerna i det lag som var Sveriges bästa under den här tiden.

Guldglänsande damer

Mest framgångsrika lag de senaste 20 åren, räknat i SM-titlar, har AIK:s bandydamer varit. Sedan 1988 har laget vunnit elva SM-guld och 1994-2007 har laget bara missat två SM-finaler. Anna-Karin Olsson, Miska Suves, Anna Klingborg, Eva Palm-Uhlin och Anna Jepson har varit några av de mest framstående.

Även AIK:s ishockeydamer med Maria Rooth, Danijela Rundqvist och tidigare Kim Martin som de största stjärnorna, har blivit Sveriges ledande lag med två SM-guld (2004 och 2007) och sju SM-finaler på nio år samt tre Europacuptitlar. Ända sedan starten 1998 spelar laget i högsta serien.

Däremot har AIK:s fotbollsdamer, trots stora ekonomiska satsningar, haft svårt att etablera sig i toppen. Men säsongen 2008 landade laget på en hedrande fjärdeplats och många experter tror att marschen uppåt fortsätter under 2009. Laget har intressanta framtidsnamn som landslagsspelarna Sofia Lundgren, Linda Sembrant och Louise Fors. Lagets skyttedrottning, Lisa de Vanna, blev fyra i seriens skytteliga.

Ledare med lyskraft

AIK har haft många starka ledare genom åren. Lennart Johansson är den som har suttit längst tid som ordförande (1967-1980). Därefter var Lennart några år ordförande i Svenska Fotbollförbundet, 1984-1991,, för att sedan kröna karriären med sin mångåriga position som president i Europeiska fotbollsunionen, Uefa, 1990-2007. En ledarkarriär som borde skriva in denne mångårige solnabo i stadens historieskrifter för tid och evighet.

Den mest framgångrike ledaren i AIK-historien är dock Carl Erik Hedlund som var ordförande 1981-1985, en period då klubben en kort tid lyckades vända underskott till plus, då ungdomsverksamheten fördubblades, då fotbollslaget vann serien 1983 (slutspel avgjorde guldstriden detta år), tog silver 1984, vann cupen 1985 och då ishockeylaget tog guld 1982 och 1984; under åren 1980-1984 låg laget över slutspelstrecket (omfattade bara de fyra främsta lagen) i 142 omgångar i sträck. Man får gå tillbaka till trettiotalet för att hitta en motsvarande framgångsrik epok för klubben som helhet.

AIK bedriver vid ingången av 2008 sju idrotter. Förutom nämnda fotboll, ishockey, innebandy och bandy även handboll, bowling och golf (startad 2004). Handbollen gjorde comeback i klubben 2003, då föreningen Väntorp/Solna inlemmades i AIK. Efter flera försök att nå den högsta serien tvingades handbollssektionen att begära nedflyttning för herrlaget två divisioner till division 3 på grund av en havererad ekonomi. Till skillnad från tidigare års AIK är klubben idag mer uppdelad: AIK Fotboll är ett aktiebolag, AIK Hockey, AIK Bandy och AIK Innebandy är egna ideella föreningar och därmed egna juridiska personer med eget ansvar, men med ett samarbetsavtal med "huvudföreningen AIK". Allmänna Idrottsklubben, AIK, är det sammanhållande namnet, med klubbmärket, traditionen och allt annat som gör AIK unikt.

Det är inte bara på Solnas alla fina idrottsanläggningar som det har bedrivits idrott, Solna erbjuder som bekant vacker natur med härliga vattendrag som lockar många till paddling och segling. Ett litet initiativrikt gäng paddlare, som höll till i Ulvsundasjön, bildade 1932 Huvudsta Kanotklubb. Så småningom kom även segling med som tävlingsgren.

Klubbstugan har legat på olika platser vid Ulvsundasjöns strand, men sedan HKK pepprat politiker med skrivelser och ansökningar fick klubben till sist både bidrag och bygglov för den fina anläggningen invid Huvudstabadet med klubb- och båthus som invigdes 1976. Det var föreningen väl värd efter att i skymundan av den traditionella idrotten ha engagerat hundratals paddlare och seglare genom åren.

Idag är Huvudsta Kappseglings- och Kanotklubb, som namnet nu lyder, en av stadens livaktigaste och mest betydelsefulla föreningar med 48 båtar, 25 kanoter och över 100 medlemmar, varav hälften ungdomar. Jollesegling är huvudnumret, där klubben även deltar i internationella tävlingar.

Pionjärer inom handikappidrotten

Många banbrytande insatser har i Solna gjorts för idrottsrörelsen. En var när Norrbackainstitutets yrkes- och realskola 1956 i skolans regi bildade Sveriges första idrottsförening för handikappade. Initiativet togs av gymnastikläraren Bengt Hollén och några elever. Under 70- talet blev NHIF en fristående förening med Solna som hemort, och NHIF måste idag ses som en av landets mest framgångsrika handikappidrottsföreningar. Så här beskriver Norrbacka HIF sitt utbud: Bra i bordtennis, ensamma i badminton, träffsäkra i skytte, bäst i basket, stora i friidrott och välkända i tyngdlyftning.

Solnaspelen

Vem har väl inte hört talas om Solnaspelen för handikappade? Initiativet till denna tävling togs av Solnabon Gunnar Åselid. Vid starten 1959 tävlade 43 deltagare men evenemanget växte snabbt och som mest deltog inte mindre än 1 150 tävlande. Många av Solnas "vanliga" idrottsledare ställde upp som funktionärer och kommunen bidrog med pengar och personella resurser. Spelen har alltid varit välorganiserade och lockar fortfarande många åskådare. Massmedierna rapporterade flitigt från tävlingarna, som var betydelsefulla genom att manifestera handikappidrotten.

NHIF har också påverkat kommunen att göra lokaler och anläggningar handikappvänliga. NHIF och Solna stads insatser har betytt mycket som inspirationskälla för denna mycket viktiga form av idrott i andra delar av landet.

Under ett antal år var Solnaspelen unika som den enda tävlingen i sitt slag, idag finns ett antal stora tävlingar som slåss om deltagarna varför Solnaspelen inte lockar lika många deltagare som förr.

Tiden går men Solnaspelen består, dock sedan 2005 i en något annorlunda skepnad. Under 2005-2007 kom spelen att heta Stockholm games/Solnaspelen efter ett samarbete mellan Stockholm och Solna stad och med Stockholms Idrottsförbund som samordnare av tävlingarna.

2008 tog Stockholms Handikappsidrottsförbund över ansvaret för spelen. NHIF är grenansvarig för basket, boccia och friidrott som genomförs i Solnahallen tillsammans med föreningen Idrott för alla handikappade som ansvarar för bordtennis. Solna stad som medarrangör bistår som tidigare med lokaler och visst bidrag.

Meriter

Några "nyckelresultat" beskriver föreningens position under åren:

I rullstolsbasket har Norrbacka erövrat 25 SM-tecken.
År 1981 vann laget Europacupen för klubblag. Under många år har spelare från Norrbacka utgjort stommen i landslaget i rullstolsbasket.

Tyngdlyftningen i form av bänkpress var under 70- och 80-talen i yppersta världsklass. Bengt "Fimpen" Lindberg är kanske den mest kände av föreningens många ypperliga tyngdlyftare. Hans meritlista är "ändlös" med otaliga rekord och medaljer inklusive Paralympiska. Benny Nilsson och Kristoffer Hulecki är två andra exempel som även de haft stora framgångar i de lägre viktklasserna.

Friidrotten har också varit framträdande i föreningen. Lars Löfström var under många år en lysande stjärna bland våra friidrottare med otaliga rekord och nationella och internationella segrar bakom sig. Vid Paralympics 1976 i stafettlaget 4x60 m var 3 av 4 lagmedlemmar från Norrbacka HIF.

Bordtennisen hör intimt samman med Norrbackas verksamhet. Patrik Högstedt och Ernst Bolldén har båda varit i topp såväl i Sverige som internationellt.

(Text: Anna Clason och Urban Dahlberg)

Ridning befinner sig i gränslandet mellan idrott och fritidsutövning. I den politiska fritidsdebatten hör vi ofta argument som varför ishall men inte ridhus. I Solna slipper vi den debatten, här finns både och.

I mitten av 50-talet fick den av ridsporten besjälade Sigvard Liljengren inhysa ett par ponnyer och fyra föl i Hufvudsta Gårds stall. De då ännu obebyggda omgivningarna lämpade sig väl för ridning. Tillsammans med en annan hästentusiast, Per Holst, kunde han så småningom starta en ridskola. Elever strömmade till och 1968 var tiden mogen att bilda Hufvudsta Ridklubb.

Nytt ridhus gav stort lyft

Stallbyggnaderna var emellertid gamla och i behov av renovering. I en av föreningens skrifter står att läsa: "Några behjärtansvärda män, med politiskt och kommunalt engagemang, trädde fram, bildade ridklubben 1968 och lyckades få staden att renovera byggnaderna till det yttre. Birger Edberg, klubbens förste ordförande, Ygge Lundström, Lars Göransson, Arne Hultman och Yngve Svalstedt är några namn att komma ihåg." De lyckades att få kommunen att köpa marken och byggnaderna av familjen Wibom.
Alla lektioner hölls utomhus, oavsett väderlek, i det svaga skenet från gatlyktan i allén. Efter många års uppvaktning hos fritidsnämnden anslog staden medel och 1981 stod äntligen ett nytt ridhus färdigt.

Den gamla byggnaden hade med hjälp av medlemmen och arkitekten Stellan Wrethagen pietetsfullt renoverats. De nya byggnaderna smälte väl in i den romantiska herrgårdsmilön kring Hufvudsta Gård. Anläggningen ägs fortfarande av staden men drivs på entreprenad av ridklubben.

Det blev ett stort lyft för klubben och medlemsantalet mångdubblades. Under invigningen mötte ridskolechefen Per Holst dåvarande Stockholmseliten i en höjdhoppning till häst. Först att åka ut var K-G Svensson, en av ridsportens stora profiler, och till klubbens stora glädje vann "Pelle" på Roccoco, då han tillsist hoppade 2,12 m (jmfr sv. rekord 2,15 m, Flyinge 2005*)

Ridsport på ridskolenivå är till för bredden, i elitsammanhang är hästen 60-80 procent av resultatet, medan de hästar som används vid utbildning ofta är av en annan typ. Med det i bakhuvudet var det som att vinna en deltävling i allsvenskan div II, att nå Intermediere I, en hög nivå i dressyr, att hoppa en ponny som mäter 1, 39 på en höjd av 1,45 och att ha fostrat en ryttare som ingått i Svenska ungdomslandslaget i fälttävlan. Allt detta och mer har Hufvudsta Ridklubb varit med om under sina snart 40 år.

Djurvård fostrar

På en ridskola är det självklart hästarna som tilldrar sig det största intresset. Barn och ungdomar lär sig tidigt att ta hänsyn och ansvar och att det är viktigt att hjälpas åt och samarbeta. För att detta ska fungera och för att alla ska känna sig delaktiga och trygga, behövs även vuxna i verksamheten. Hästar är levande djur och därför är deras beteende är en viktig del i den omfattande teoriutbildning inom all ridsport. Cirka 20 procent av tiden tillbringas på hästryggen, medan 80 procent ägnas åt teori, hästskötsel och stallvård. Man kan gott säga att ridsporten är generationsöverskridande, barn, ungdomar och vuxna, alla sätter de hästen i centrum.

Årets ridskola 1995

Ridskolornas Riksorganisation utnämnde 1995 Hufvudsta Ridklubb till "Årets ridskola".

Den livfulla verksamheten, som idag omfattar cirka 450 medlemmar − de flesta flickor − vill främja ridning, både som folksport och som tävlingsgren med dressyr och hopp.

Sigge Liljegren ler säkert i sin himmel varje gång han tittar ned på sitt livsverk.

*Källa: Svenska Ridsportförbundets hemsida

(Text: Jenny Hanze)

Anrik ridklubb grundad av pionjärer

Klubbens historia startade den 11 juli 1947, då några ridintresserade solnabor samlades i Koppartälten i Haga för att bilda Solna Fältrittklubb. När klubben bildades låg ridskolan i Frösunda, där verksamheten hade startat året innan. Ridskolechefen Werner Sjögren, som var hästskötare hos prins Gustav Adolf, började med åtta hästar.

1949 flyttade ridskolan till militärens anläggningar på Ing 1 och verksamheten tog fart på allvar. Det blev några intensiva år för klubben. Klubbens inbjudningstävlingar höll hög standard och var populära. På Järvafältet reds orienteringstävlingar och jakter, där ekipagen tog sig fram med karta och kompass genom vildmarken. 1952 hade klubben 106 medlemmar och ridpriset var 5 kr i timmen för seniorer och 4 kr för juniorer. År 1956 blev ridhuset på Ing 1 verkstad och ridningen fick förläggas till ett ridhusprovisorium under presseningar. Det var en kall vinter, ofta 15-20 grader kallt, men snart fick Fältrittklubben, med hjälp av statligt bidrag och kommunala lån, råd att bygga eget ridhus och stall.

Gökotteridning

Byggnaderna uppfördes 1956-57 vid Mellanjärva gård i Solna, där klubben håller till än idag. Ridskolan med Werner Sjögren och alla hästarna flyttade med.
Efter 16 år som ridskolechef slutade Werner Sjögren 1962 och Rudolf "Rulle" Öberg övertog hästarna och till största delen fortsatte både klubbens och ridskolans verksamheten som förut. Populära arrangemang de åren var jakterna på Järva och inte minst "gökotteridningen" där man red från stallet vid femtiden på morgonen och åt frukost i gröngräset.

En mörk marsnatt 1970 inträffade en fruktansvärd explosionsartad brand som dödade 14 hästar och totalförstörde stallbyggnaden. Arton hästar kunde räddas tack vare rådiga insatser från förbipasserande på E 4:an. En kommitté för återuppbyggnad tillsattes genast och redan sju månader senare kunde en ny stallbyggnad, uppförd på den gamla grunden, tas i bruk. Det nya stallet fick plats för 35 hästar och blev mycket bättre än det gamla med större personalutrymmen och även en klubblokal, något som tidigare saknades. Stallet invigdes med pompa och ståt den 1 maj 1971. 1972 flyttade Rulle med sina hästar från Solna och efterträddes av den nye arrendatorn Olle Lindström som chef för Solna Ridskola.

Champagnehoppningen

Fältrittklubben anordnar årligen fyra till sex tävlingar i dressyr på lokal och regional nivå. Vissa år har även hopptävlingar arrangerats nere på ängen vid Ulriksdals slottspark. Ett populärt arrangemang på klubbnivå är "Champagnehoppningen" som går av stapeln på nyårsafton varje år. Vinnaren får en flaska Champagne (eller alkoholfritt alternativ beroende på ålder) samt ett vandringspris.

Klubbens ungdomssektion arrangerar många aktiviteter som tävlingar i ryktning, filmkvällar med mera. På lördagarna har juniorerna fikaförsäljning i klubbrummet, med goda smörgåsar, hembakade bullar och tårtor. För pengarna de får in åker de som varit med och hjälpt till på ridläger några dagar under sommarlovet.

Hästarna åker på kollo

Ridskolan ägs än idag av Olle Lindström och de tre ridinstruktörerna Björn Waimon, Carina Waimon och Mona Fredriksson som arbetar heltid på ridskolan. Björn har varit ridskolechef sedan slutet av 70-talet, Carina har hand om det administrativa och Mona är stallchef. Ytterligare några personer arbetar på ridskolan med stallskötsel och undervisning.

I stallet har ridskolan idag cirka 30 hästar som används i verksamheten. Det finns ridgrupper för alla åldrar och nivåer, allt från nybörjare till avancerade. Ridskolan är känd för sin goda kvalitet på både hästar och undervisning. På somrarna har hästarna semester och åker iväg på bete.

Nytt och större ridhus

1987 siade Olle Lindström om hur ridskolan skulle se ut om tio år; hans vision var att det skulle finnas ännu ett ridhus, ett stall till och så ponnyer.

Sara Andersson, ordförande i klubben, och Alexandra Nilsson har de senaste åren varit drivande i dessa frågor. Allra mest arbete och engagemang har dock Carin Svensson, f d ordförande i ridklubben, bidragit med. Under många år drev hon förhandlingarna med Anders Gustâv, dåvarande ordförande i kommunstyrelsen, och under Carins ordförandeskap antog kommunfullmäktige detaljplanen för den nya anläggningen.

En utbyggnad av stallet med plats för 13 hästar och ett stort ridhus (22x60 m) står klart hösten 2008. Solna stad kommer att äga det nya ridhuset som klubben hyr. De befintliga lokalerna ska renoveras i den takt det är möjligt. Med två ridhus och plats för fler hästar kommer ridskolan att starta ponnyverksamhet redan under hösten 2008. En ny utebana och en riktig parkering ska byggas.

Även om det tog 20 istället för tio år ser Olles vision ut att nu förverkligas.

Fakta

Bildad: 1947.
Färger: Grönt och gult.
Hemvist: Mellanjärva Gård, Solna.
Medlemmar: 584.
Verksamhet: Solna Fältrittklubb är en av Sveriges äldsta ridklubbar och bedriver dressyr och hoppning för juniorer och seniorer. Ridskoleverksamheten drivs av Solna Ridskola AB som arrenderar klubbens anläggning.

Meriter:

Stockholmsmästerskapen i dressyr för lektionshästar:
2005 1:a Barbro Eriksson - Gigolo
2006 2:a Veronica Linde -Matador
Stockholmsmästerskap i hoppning för lektionshästar:
2007 3:a Jessica Öhman - Charlie Fox
2007 3:a Lagtävling
SM för ryttare med funktionshinder
2007 Guld Simon Åhlstad, Grade 3 LC:1

Text: Kerstin Katz

En klubb det svänger om

Solna Sportdansklubb bildades 1975 på Olle Bengtsons Dansskola i Solna. Olle Bengtson hade en lång karriär inom sportdansen. 1937 började han i den dansskola på Nalen i Stockholm som Gustaf "Topsy" Lindblom hade startat. Topsy* (OS-guldmedaljör i tresteg 1912) hade samlat dansintresserade ungdomar som nu fick undervisning av danska danslärare i den nya populära sporten i Europa, sportdans. 1948 blev Olle svensk mästare och samma år kom han på sjätte plats i ett världsmästerskap i Finland. Som professionell tävlade han med sin fru Eva under 1960-talet. Efter att ha haft dansskola på Södermalm i Stockholm under många år flyttade han till Solna 1974. Olle avled 1997.

En ung idrott med rötterna i England

Ursprungligen kommer sportdansen från England. Sedan 1936 har tävlingar i sportdans förekommit i Sverige och föreningar och klubbar har funnits sedan dess. 1968 bildades Svenska Danssportförbundet och 1977 blev sportdansen accepterad som idrott och upptogs i Riksidrottsförbundet. I Solna sportdansklubbs discipliner ingår de fem standarddanserna modern vals, quickstep,tango, wienervals och slowfox samt de fem latindanserna cha cha cha, samba, rumba, paso doble och jive. Tillsammans bildar de tiodans.

Standard- och latindanserna är svåra att lära och mycket konditionskrävande. Man måste vara ett par, pojke och flicka. I de lägre klasserna kan två flickor dansa med varandra.

Sportdansare tävlar i olika åldersgrupper, från barn till senior och i klasser från C till A. Innan man börjar tävla i C-klass finns "Pröva-på-klasser". När paren når de högsta klasserna är det viktigt att de får möjlighet att tävla i större tävlingar även utomlands. De som gör bra resultat i tävlingar inom Sverige blir uttagna till Europa- och världsmästerskap.

Nära hundra medlemmar

Under de första åren hade klubben en barngrupp, en vuxengrupp och en seniorgrupp. Efter några år lämnade seniorgruppen, som då omfattade cirka tio par, klubben och bildade en egen klubb. Solna sportdansklubb inriktade sig nu i första hand på barn och ungdomar. Klubben har idag (2007) 94 medlemmar, varav 67 är barn och ungdomar. Av dem är 22 pojkar och 45 flickor. Klubben har nio tävlande par varav tre i klass A, ett par i vuxna och två par i junior.

Svår rekrytering

Tiodans är en liten sport i Sverige. Det har varit svårt att rekrytera barn och ungdomar, speciellt pojkar. När Olle Bengtson fick uppdrag som danslärare i skolor, ofta genom Hem- och skolaföreningar, kunde han värva några ungdomar. I mitten av 1980-talet fick Olle en grupp barn från Unga örnar, vilket gav föreningen en ökning av duktiga barn som senare kom att tävla för klubben. Vid slutet av 1980-talet och under flera år framöver fanns flera par som kom att dansa i högre klasser. En nedgång märktes under 1990-talet, men genom särskilda pengar från det så kallade "Handslaget" (statligt bidrag för barn och ungdomar, fr o m 2006 benämnt Idrottslyftet) från och med 2003 fick klubbarna in flera intresserade barn och ungdomar.

Träning i kommunens lokaler

Klubben fick från början tider två dagar i veckan i två olika skolor genom kommunens försorg. Allteftersom det blev fler tävlande par krävdes flera tider. Klubben har idag tillgång till lokaler fyra dagar i veckan. Paren undervisas i grupp, men på elitnivå krävs även privatlektioner för individuell undervisning. Klubben ordnar träningsläger internt, men par i de högsta klasserna får även åka på läger där andra tränare anlitas. Det är viktigt att de får möjlighet till undervisning av lärare som är internationellt kända och att klubbens huvudtränare får följa dansens utveckling.

Internationellt skolade tränare

Olle Bengtson var, som tidigare nämnts, klubbens huvudtränare. Från 80-talets början fanns även Kerstin Katz som lärare. Båda hade engelsk danslärarexamen. Olle och Kerstin drog sig tillbaka 1997 och under ett par års tid därefter anlitades danspedagog Maybritt Morén som klubbens tränare. Syskonen Björn och Katarina Törnblom, som länge varit ett av klubbens elitpar, avlade norsk dansexamen i slutet av 1990-talet och är sedan dess klubbens huvudtränare. Björn har nio SM-tecken och tillsammans har de åtta guld.

Första tävlingen 1985

Klubben arrangerade sin första tävling 1985, Flamingopokalen. Sedan dess har många tävlingar arrangerats, flera benämnda Solnapokalen och flera SM. Under årens lopp har klubbens medlemmar deltagit i åtskilliga uppvisningar. Björn och Katarina Törnblom deltog i en uppvisning utanför Operan vid Stockholms 750-årsjubileum år 2002, "Slave to the Rhythm". Björn har även engagerats till programmet "Let´s Dance" i TV 4 under 2007.

Traditionell finansiering

Klubbens ekonomi följer i stort sett samma mönster som andra idrottsföreningar. Intäkter kommer från tävlingar, sponsorer, statliga och kommunala bidrag, medlemsavgifter, ersättning vid uppvisningar samt visst bidrag till tränarutbildning. Utgifterna består främst av bidrag till de tävlande till resor, hotell, startavgifter, träningsläger och viss utrustning till A-klassen. Under verksamhetsåret 2005-2006 var intäkterna 181 000 kronor och kostnaderna 138 000 kronor.

Fakta

Bildad: 18 februari 1975
Färger:
Hemvist:
100 medlemmar
Verksamhet: Tiodans: de fem standarddanserna modern vals, quickstep, tango, wienervals och slowfox samt de fem latindanserna cha cha cha, samba, rumba, paso doble och jive.
Ordförande: Stellan Törnblom

Text: Björn Andersson

Hundraårig skytteförening

Militären har sedan långt tillbaka ägt stora delar av Solnas landområden. Flera regementen har funnits på Solnas mark. I dag finns bara krigsskolan Karlberg kvar av alla militära institutioner i Solna. Men det finns flera arv och spår från militären, ett v dem är skytteklubben.
Den mångårige medlemmen Björn Andersson tecknar här både klubbens och sina egna minnen från den.

Den 13 mars 1904 höll Solnaskyttarna sitt första ordinarie styrelsesammanträde under ordförandeskap av konsul Alf de Pomian. Redan året innan hade man vid en sammankomst på Folkets hus i Hagalund beslutat att bilda en skytteförening i Solna, och tre månader därefter kom den egentliga verksamheten igång. De första skjutningar var förlagda till Krigsskolans skjutbanor på Karlberg men redan 1914 flyttades verksamheten över till de nybyggda Järvabanorna, där föreningen 1919 kunde inviga sin första paviljong. Denna vackra, tidstypiska byggnad, ritad av medlemmen Arthur Svensson, brann tyvärr ned till grunden 1956, men redan året därpå kunde en ny paviljong invigas, nu ritad av brodern Bertil Svensson. Den kom att bli vår fasta punkt ute på Järva ända till förra året då banan lades ned.

Militären räddade klubben

Vi hade naturligtvis sett fram emot att kunna fira vårt 100-års jubileum på Gamla Järva men så blev det alltså inte. Storstaden breder ut sig men återigen ryckte armén ut till vår räddning. Vi har nu fått tillträde till Svea Lifgardes banor på Kungsängen där vi får tillgång till en betydligt modernare skjutbana med elektronisk markeringsutrustning och kanske också möjlighet till ett tredje framtida paviljongbygge. Solnaskyttarna har snabbt funnit sig till rätta på sin nya hemmabana och i skrivande stund lär "Centercourtens" självmarkerande utrustning nu vara färdig att tas i bruk.

Författaren av dessa rader är medlem sedan 1942 och skjuter alltjämt med stor behållning. Det är en fantastisk känsla att få vara aktiv under så lång tid ( 63 år) och att ha möjlighet att blicka tillbaka genom åren som gått. Föreningens historia har tidigare berättats i samband med olika jubileer varför jag här nöjer mig med några glimtar från fornstora dar med lite reflexioner inför framtiden.. Det känns alltså nästan som om man själv varit med från början tack vare de minnen och intryck man fått genom barndomens vistelse bland de gamla legendariska skyttarna. Tänka sig att man så småningom själv skulle få tillfälle att skjuta tillsammans med sådana storskyttar som Bertil Svensson eller Elof Bark för att nu bara nämna två av våra absolut största "kanoner". Eller att kunna tänka tillbaka till krigsåren, då allt "normalt skytte " lades åt sidan för att man odelat skulle kunna ägna sina krafter åt de så kallade "beredskapsskjutningarna". Enligt order från högre ort skulle nämligen svenska folket bibringas grundläggande kunskaper i skjutandets ädla konst och här kom då den frivilliga skytterörelsen in i bilden. Vårt medlemsantal vid den tiden var långt över 1 200 skyttar. En till synes omöjlig uppgift att undervisa dem alla men det hela klarades av med glans. Föreningen har alltid haft starka styrelser med sinne för både ekonomi och organisation och i det dåtida "TV-fria" samhället fanns det dessutom gott om både intresserade och hjälpsamma medlemmar, som till skillnad från dagens skyttar gärna dröjde sig kvar på banan efter avslutade skjutningar. Det fanns ju alltid något som behövde åtgärdas runt paviljongen eller i "graven".

Intresset kvar efter kriget

Mycket gott kom emellertid ut av denna verksamhet i det att krigsårens stora intresse och engagemang för skytte kom att bestå långt efter kriget. Den tidens förbundsmästerskap i såväl ban- som fältskytte drog inemot 1 000 deltagare. Jag minns att vi i Solna hade en mästarklass på över 30 medlemmar där alla var av hög klass. För att till exempel komma med i föreningens femtonmanna lag vid de årliga fyrstadsmatcherna mot Västerås, Uppsala och Linköping -Sveriges utan tvivel då starkaste skytteföreningar - måste man göra bra ifrån sig vid de många obligatoriska uttagningstävlingarna. Fyrstadsmatchen var en krävande tävling med sitt "sportskytteliknande" program, där vi sköt tre gånger fem liggande, fem knästående och fem stående under väl tilltagna tider, nämligen två, fyra och sex minuter. Tävlingsformen hade tagits fram i samförstånd mellan kombattanterna, som alla ville ha ett hårt och spännande program, där man inte kunde vara säker på utgången förrän sista skottet hade "smullit". Även Stockholmstidningens (numera Svenska Dagbladets) Riksskytte föregicks av ett stort antal uttagningstävlingar.

Tiden mogen för sportskytte

Solnaskyttarnas stora intresse för dessa "tunga" tävlingar är kanske förklaringen till man mycket snart fann tiden mogen för att bilda en sportskyttesektion. Så blev det nu också. Efter några trevande inledande skjutningar från ett mycket rangligt presenningstält, kunde vi ganska snart skjuta från en riktig internationell sportskyttehall, byggd genom förenade krafter under ledning av Folke Lind, byggmästare, sportskytt , sektionens grundare och tillika förste ordförande. Sportskyttet i Solna lever och frodas alltjämt, nu främst tack vare våra stora internationella skyttar med Johan Gustavsson i täten samt våra veteraner ej att förglömma. Många SM, DM och allsvenskor i högsta divisionen har bärgats under årens lopp tack vare insatser från sådana skyttar som Johan Gustavsson, bröderna Jan och Mats Eriksson, Bengt Andersson P-H Naumburg med flera.

Länets främste skytt genom tiderna

Men åter till det nationella. Vi får naturligtvis ej glömma bort våra tåliga, envisa fältskyttar, de som alltid återfinns på fältskyttestigarna oberoende av rådande, vanligtvis mycket dåliga väderleksförhållanden. Långt bakåt i tiden, bortom herrar Blomquist, Kardell, Hertzberg, Aulis, Loberg med flera, finner vi medlemmar som till och med vunnit sådana betydande tävlingar som "Fältskyttekåren", nämligen Bertil Svensson (2 ggr), Oscar Örnström samt Folke Norrgård. Vilken skytt minns inte Sala Skyttegilles "Silverklump", om vilken det sköts vid de tre jubileumsfältskjutningarna (90, 95 och 100 år), som slutligen hamnade hos Solnaskyttarna. Här kom bl.a.Tage Olsson, Göte Elander och Erik Lindberg in i bilden som våra främsta fältskyttar genom tiderna. De var även skickliga banskyttar. Göte Elander har väl fortfarande ett oslagbart rekord som länets främste skytt genom tiderna.

Luftskytte i Mozarts anda

Efter kriget kom luftvapenskyttet. Fredsvillkoren 1945 förbjöd Tyskland att utöva skytte med eldhandvapen, varför man kom på den geniala idén att börja med "luftskytte" inomhus. Egentligen var det ingen nyhet då denna form av skytte funnits sedan 1700-talet nere på kontinenten. Luftvapen från den tiden har till och med förekommit på vapenauktionerna i Stockholm de senaste åren. De ser ut som vanliga studsare men med en "boll" framför varbygeln, där luften pumpades in. Wolfgang Amadeus Mozart lär ha utövat denna form av skytte med stor bravur i dåtidens salonger. Utvecklingen på detta område har gått från enkla brytvapen med fjäder och luftkolv till dagens rekylfria matchgevär med "förkomprimerad luft". I början sköt många av oss nästan i bara skjortärmarna, men nu är det den "segelduksfordrade skyttekostymen" som gäller. Och idag lär det knappast finnas någon förening i landet som inte har en väl organiserad "luftsektion", där man framför allt kan ta hand om sina ungdomar. Även Solna skytteförening har en fin luftgevärshall i Fridhemsskolans lokaler, där vi i sommar har installerat nya höj- och sänkbara bord, för att bättre kunna möta ungdomsskyttets krav. Verksamheten är mycket livlig såväl bland de yngre som de äldre skyttarna och visst är det trevligt att få umgås med sina skyttekamrater även under den mörka delen av året. Luftgevärskytte är svårt men det har en välgörande inverkan på allt annat skytte.

Polisen räddade korthållsskyttarna

Femtiometersskyttet har också en framträdande plats i Solnaskyttarnas program. Efter nedläggning av Järvabanorna har våra korthållsskyttar funnit en ny hemmabana hos Stockholmspolisen ute på det natursköna Grimsta. Sektionen är mycket aktiv och framgångarna för framför allt våra veteraner är både stora och många. Årets stora sensation i detta sammanhang torde väl ändå vara att föreningens kassör, Eva Windisch, som blev årets mästare på fina 542 poäng.

De verkligt gamla stötarna hinner utöver det ordinarie programmet ha sina egna övningar med de omtalade och mycket populära "onsdagsskjutningarna" under Olof Gustavers trivsamma befäl. Korthåll om sommaren och luftgevär om vintern, där varje skjutning avslutas med den för pensionärer obligatoriska och trevliga kaffestunden. Knappt hemkommen från dessa skjutningar finner man sedan på e-posten dagens resultatlista med vännen Olovs roliga, smågiftiga och ibland uppmuntrande kommentarer. Sådant är verkligen trevligt.

Solna har alltid varit en pionjärkommun när det gäller anläggningar men visst behövs ytterligare en ishall, eftersom Solnais och Ulriksdals utomhusrink inte räcker till. För att inte tala om att AIK:s A-lag tvingas spela på Hovet och inte i Solna. Solna friidrott skulle gärna se en utomshusanläggning, simhallen är så nedgången att den måste ersättas med en ny, AIK:s problem med träningsplan för fotbollslaget löstes inte förrän i början av nittiotalet. Men ändå bör alla idrottsintresserade besinna att Solna fick en av de första riktiga fotbollsarenorna i landet Råsunda IP 1910, simhall 1957, konstfrusen isbana 1956 - Sveriges tredje i ordningen - landets tredje konstgräsplan 1977.

Under 70-talet hade idrotten växt ur de flesta av sina kostymer. Solna SAM tog då initiativet att bjuda in politikerna till en träff för att diskutera problemen. Partierna skickade sina underhuggare, vilket skapade stort missnöje hos föreningsfolket.

Lokala idrottspartiet skrämde upp politikerna

Vasalunds Bo GT Peterson och Solna IF:s Kristofer Hahne kanaliserade missnöjet till handling genom att bilda "Lokala idrottspartiet". Det var valår och genast stod idrottsfrågor på partiernas dagordning och massmedierna hakade på. Partiet var nära att få två mandat, men trots att det inte lyckades uppnåddes syftet att skrämma upp politikerna som nu tvingades att gå från ord till handling även i idrottsfrågorna. De beslöt bland annat att bygga en ny sporthall. Den kostade 24 miljoner kr men så blev det också två fullstora bollhallar, avskiljbara genom en nedsänkbar vägg och utrustad med en teleskopläktare, och den stora hallen för friidrott.

Konstgräset breder ut sig

Idrottspartiet tryckte också på i frågan om fotbollens trångboddhet. När fotbollen på 70-talet började blomma ut, såväl herr- som dam-, insåg politikerna att något måste göras också för fotbollen. Det gagnade föga att avundsjukt snegla på kommuner ute i landet, där gräsplanerna låg i rader. Det fanns varken plats eller pengar för något liknande i lilla Solna med dess dyra mark. Problemen löstes genom att man anlade en konstgräsplan som stod färdig 1977. En dylik kan i princip nyttjas dygnet runt medan en gräsplan endast tål ca två timmars belastning per dag.

Omdaningen av Skytteholms IP, som invigdes 1967 och från början var hemvist för ett flertal idrotter, blev nästa stora anläggningsprojekt. Kommunfullmäktige tog ett djärvt grepp när den på fritidsnämndens inrådan beslöt att nya Skytteholms IP inte skulle bli en otidsenlig kombination av friidrottsanläggning och fotbollsplan. I stället skapade de 1990 en modern anläggning som ger fotbollspubliken närhet till spelet, och tre grusplaner som alla nu belagts med konstgräs för ungdomsfotbollen.

Ny nationalarena i Solna

Historien om Råsunda Fotbollsstadion, nationalarenan, är värd ett eget avsnitt. Fotboll blev tidigt vårt lands populäraste idrottsgren. Först 1910 tillkom de första riktiga gräsplanerna med läktare. Råsunda IP var den andra som invigdes. Arenan var resultatet av ett samarbete mellan Svenska Fotbollförbundet och klubben Viking. Det var en vacker anläggning med den gröna mattan framför en gulmålad läktare med vita knutar och tvärslår och mycken snickarglädje, påminnande om en dåtida grosshandlares sommarresidens. Idyllen fullkomnades av ett antal får som svarade för klippning och gödsling. AIK, som flyttat ut många av sina fotbollsaktiviteter till Råsunda IP, vann där SM-guld 1911, 1914 och 1916.

Men inte ens AIK:s stora framgångar eller landskamper förmådde locka storpubliken ut till Solna. Kommunikationerna med Stockholm var begränsade och det var långt ut till Solna som ju till och med låg norr om "Sibirien" (kvarteren mellan Roslagstull och Odengatan) och Birkastan. AIK flyttade sina A-lagsmatcher till den vackra nyuppförda olympiastadion vid Valhallavägen men behöll sitt arrende på Råsunda för träning, reservlag och juniorer.

Stadion blev för trång för AIK

AIK:s framgångar lockade stora åskådarskaror till Stadion som snart visade sig vara för trång. Även Svenska Fotbollförbundet ville ha en större fotbollsarena i Stockholmsregionen för landskamperna. Förbundet vände sig då till AIK, som hade samlat pengar på kistbotten och till och med var rikare än förbundet, för att få hjälp att förverkliga drömmarna. Eldsjälar i detta projekt var Fotbollförbundets Hilding Hallgren och Birger Nilsson, AIK:s starke man. De lyckades att med Solna kommun förhandla sig till ytterligare mark vid Råsunda IP och skrapade ihop det kapital som behövdes för att bygga Fotbollsstadion, som invigdes den 17 maj 1937. Arenan fick en bra start, när AIK några veckor senare (man spelade höst/vår då) blev svenska mästare.

Boxningsgalor på Råsunda

För att dryga ut intäkterna arrangerades också med jämna mellanrum boxningsgalor som lockade stor publik. Den första 1943 mellan Olle Tandberg och belgaren Karel Sys samlade 13 521 åskådare, 1949 boxades Olle Tandberg mot Joe Walcott inför 37 271 åskådare, 1964 var det dags för Floyd Patterson och Eddie Machen inför 30 209 personer.

Ny Råsunda Stadion

Med Skandia och Folksam som delägare, blev det möjligt att bygga ny läktare med tak på "västra", anlägga ny gräsmatta och att i övrigt ge den slitna anläggningen en välbehövlig ansiktslyftning. 1985 kunde nya Råsunda Stadion, som namnet ändrats till, återinvigas med kapacitet för 30 000 åskådare.

Snart kunde Svenska Fotbollförbundet, som åter hade övertagit ägarrollen, konstatera att publikkapaciteten var för liten för både landskamper och för att kunna arrangera internationella evenemang. Inte minst med tanke på det hägrande fotbolls-EM som förbundet kämpade för att få och också fick. Därför byggdes fondläktarna på de båda kortändarna till så att kapaciteten blev dagens 36 000 åskådare.

Visst har Råsunda betytt mycket för klubbfotbollen men det är genom alla landskamper som arenan nått världsrykte och som Solnastadsdelen Råsunda blivit synonymt med vår nationalarena för fotboll. VM-kvalmatcherna med sin dramatik har engagerat och fortsätter engagera hela Fotbollssverige. Publikrekordet sattes i just en VM-kvalmatch, 1965 mot Västtyskland, då 52 943 personer såg tyskarna gäcka våra förhoppningar om VM-spel i England (1-2).

De allra största arrangemangen var naturligtvis VM 1958 och EM 1992. Enligt expertisen var EM 1992 ett ännu större evenemang än VM 1958 genom att det var fler människor som via TV och press kunde följa Europamästerskapen. Men för de allra flesta är nog VM den största händelsen. Solna har genom Råsunda Stadion varit i hela världens fokus en gång och det var just VM 1958. Denna turnering var ett för svensk exportindustri viktigt prov på svensk organisations- och planeringsförmåga och blev en succé. Världsmästerskapen bjöd på bländande fotboll, dramatik och spänning med finalen mellan värdlandet och det underbara, tekniska brasilianska laget som höjdpunkt. Brasilien vann med 5-2 och Sveriges fick nöja sig med silver, en av de största framgångarna genom tiderna i svensk idrott. Allt inför en hängiven hemmapublik, inte minst genom TV som började bli var mans egendom. Efter det var vi alla småkillar "brassar", när vi lirade hemma på grusplan. På Råsunda föddes den första världsstjärnan, Pelé, som än idag av de flesta rankas som världens genom tiderna främste fotbollsspelare.

Ofta tycks det som om många solnabor inte tillräckligt uppskattar Råsunda Stadion. Det är klart att vackrare byggnader finns, men finns det något annat som kan glädja så många och som till båtnad för näringsidkare runt ikring kan locka tusentals människor till Solna vecka ut och vecka in? Knappast. Solnabor, var stolta över nationalarenan. Det finns många kommuner som avundas oss.

Både Solna stad och Svenska Fotbollförbundet har dock kommit till insikt om att inte heller den utbyggda Råsunda Stadion håller måtten för dagens krav. Därför kommer en ny nationalarena att byggas som ska stå klar 2012 på det som idag är den stora industritomten som ligger väster om järnvägen. Arenan kommer omgärdas av både nya hyreshus och ett stort köpcentrum.

Idrotten är ojämförligt störst i fritidsutbudet. Cirka 80 procent av det statliga fritidsbidraget till ungdomsverksamhet i riket går till idrotten - i Solna hela 90 procent. Orsaken är givetvis att de flesta väljer idrott framför andra fritidsaktiviteter. Med all den idrottsaktivitet som funnits, är det lätt att förstå att redan landskommunen Solna hade en särskild idrottsstyrelse. Däremot höll man sig inte med någon fritidsstyrelse. För åtskilliga fritidsaktiviteter svarade ett rikt föreningsliv. Inom detta hade alltså idrotten sitt fält.

Andra områden täcktes av religiösa och politiska organisationer, nykterhetsföreningar, scouter, rödakorskår och lottakår. Även för studier och hobby fanns organisationer. En del av alla dessa, sammantaget ett tjugotal, var anslutna till ett ungdomsråd, i vilket kommunens barnavårdsnämnd, folkskolestyrelse och folkbiblioteksstyrelse hade representanter. Det hade också folkskollärarkåren, kommunala mellanskolans kollegium och församlingens kyrkoråd.

Efter upphöjelsen till stad anslog stadsfullmäktige även medel till fritidsaktiviteter, som främst var till för ungdom under 18 år. Den omfattade t ex lokalfrågor för ungdomsföreningar, ungdomsledarträffar, midsommarfirande och lekar för barn och ungdom under sommarkvällar. Ungdomsrådet beviljade även vissa bidrag till föreningar och stipendier för deltagande i ungdomsledarkurs.

Fritidsstyrelse kom på fyrtiotalet

Innan fyrtiotalet gått till ända utsåg stadsfullmäktige en särskild fritidsstyrelse. Aven den fick sina uppgifter inriktade på ungdoms- och föreningslivet. Det gjorde att den fick hand om ett antal mindre fritidslokaler på skilda håll inom staden.

En ungdomsgård kom till 1955 i den tidigare förvaltarbostaden vid Stora Frösunda. Den drevs under namnet Förvaltargården från start av en förening, Solna Hemgårdsförening, och med kommunala bidrag. Samarbetet med staden gick då genom barnavårdsnämnden. Mot slutet av femtiotalet tog fritidsstyrelsen över den uppgiften. Gården kallades då fritidsgård och i ett skede rådde personalunion mellan hemgårdsföreningens styrelse och fritidsstyrelsen.

Samma förhållande gällde för övrigt även styrelsen för Råstahems Folkets husförening, som startat under den tid det lilla samhället tillhörde Spånga kommun. Efter Spångas delning och Råstahems införlivning i Solna 1949 hade föreningen stöd av Solna. Råstahems Folkets hus fick med tiden i stort samma ställning som de rent kommunala fritidsgårdarna. Föreningen upplöstes, och av dess Folkets hus har det nu blivit Råsta Motionsgård. Även hemgårdsföreningen är borta och Förvaltargården förintades senare i en eldsvåda.

Fritidsgård i varje stadsdel

Vid sidan av dessa båda tillkom från slutet av 50-talet flera nya fritidsgårdar. När nya bostadsområden växte upp fick varje stadsdel minst en. Verksamheten nådde alla åldrar, även pensionärerna. Föreningarna och de unga var alltjämt viktiga. Parkleken utvecklades både kvalitativt och kvantitativt. I samverkan med skolan skapades "Fritid och skola" med insatser och resurser från de båda berörda förvaltningarna. Som exempel kan nämnas att FoS redan 1968 omfattade ca 4 000 elever i 36 ämnesområden. Ofta har det varit föreningslivet som mot ersättning från kommunen har svarat för utbudet. Härigenom har ett livslångt intresse för allt från ishockey och ridning till modellbygge och dans väckts hos tusentals barn, samtidigt som föreningslivet haft en naturlig rekryteringskälla. Motiven för att behålla en särskild idrottsstyrelse vid sidan av den senare tillkomna fritidsstyrelsen blev med tiden allt svagare. 1966 var det dags att lägga samman de båda i en fritidsnämnd. Den nya nämnden fick en starkare förvaltningsorganisation med en egen chef.

Politiker som lett fritiden

Till ordförande i den nya fritidsnämnden utsågs Lennart Malmqvist. Ordföranden i idrottstyrelsen, Tryggve Ohlsson, fick i den nya nämnden fortsätta som ansvarig för idrottsanläggningarna. Övriga ansvariga för fritidnämnden har varit Gustav Arleheim (m), Gunnar Malmborg (m), Rune Palmqvist (c), Lars Göransson (s), Gösta Mårtensson (s) och Eva Klingström (s). Den senaste i raden, Leif Bergmark (m), har efter de nedskärningar som drabbade kommunen i början av 90-talet fått ansvaret för den 1992 sammanförda fritids- och kulturnämnden.

På tjänstemannasidan bör nämnas den inom Solnaidrotten välbekante Nils Andersson, som var bas för idrottsanläggningarna, och Ove Zernell som skötte administrationen. Som en följd av att samhällsekonomin stärktes, ökade idrotten och fritidssektorn i omfattning och därmed också fritidskontorets roll.

Fritidsförvaltningens personal har inte haft någon lätt uppgift. Yngve Svalstedt, Eje Svensson, Jan Jacobson, Owe Bohlenius med flera har fått gå en svår balansgång mellan å ena sidan sina uppdragsgivare politikerna och å andra sidan föreningsfolket. Ett stort tålamod torde ha krävts för att hantera alla entusiastiska idrottsledare som krävt pengar, anläggningar, ombyggnationer, upprustningar och uppmärksamhet i största allmänhet.

Idrotten har sedan långt tillbaka varit Sveriges största folkrörelse. En folkrörelse ska omfatta alla medborgare i samhället. Den organiserade idrotten var emellertid länge främst förbehållen ynglingar i äldre tonåren och män till och med 30 år. Visst fanns det före andra världskriget några juniorlag men det fanns inga pojklag förutom kvarterslag i fotboll, bandy och i viss mån ishockey.

Efter kriget kom kvinnorna

Kvinnorna stod länge utanför idrotten. På tjugo och trettiotalen var kvinnor, förutom i gymnastik och simning, udda inslag i idrottslivet. Under andra världskriget, då männen var inkallade, fick kvinnorna en möjlighet att komma bort från spisen och ut i samhället. De prövade på mycket som tidigare varit förbehållet männen. När kriget var slut hade allt fler kvinnor fått smak för idrott och sedan dess har kvinnoidrotten stadigt ökat i betydelse. Förutom vid styrelsebordet. Antalet kvinnor med förtroendeuppdrag är nämligen inte alls i paritet med antalet utövare. Så var det i stort sett över hela landet.

Kvartersklubbar fostrade

På femtio- och sextiotalen poppade kvarterslag upp i samma takt som nya stadsdelar byggdes. Så även i Solna, där lag som Näckrospojkarna, Törnbacken, Fläderstigen o s v betydde oerhört mycket för att skapa sammanhållning bland nya och därmed många gånger osäkra unga invånare. En boll, en puck var enkla hjälpmedel att samlas kring. Idrotten brydde sig inte om vilket jobb farsan hade. De flesta kunde vara med och spela, få utlopp för rörelsebehovet och ha kul. Lagen sköttes ofta av ungdomarna själva, vilket ställde krav på ansvarstagande och organisationsförmåga.

Sedan har utvecklingen accelererat. Deltagarna har blivit allt yngre och allt fler. Utvecklingen har i det stora hela varit positiv och givit många ett livslångt intresse för fysisk aktivitet och i hög grad bidragit till att med internationella idrottsframgångar placera Sverige på världskartan.

Fem framgångsfaktorer

Vad var det som möjliggjorde ungdomsidrottens stora uppsving under sjuttio- och åttiotalen? Det torde ha varit en kombination av följande faktorer:
1) Den statliga utredningen "Idrott åt alla" (1969) som blev ett rättesnöre för klubbar, förbund och kommuner. 2) Flexiblare arbetstider gav föräldrarna större möjligheter att följa och stötta barnens idrott. 3) Fler och bättre anläggningarna byggdes. 4) Idrottsrörelsens stora satsning på ledarutbildning. 5) De snabbt stigande ersättningarna för spelarövergångar fick storklubbsledare att inse vikten av "god återväxt" i de egna leden.

Låt oss vad som än händer hoppas att idrotten förblir en bred demokratisk folkrörelse. Låt oss också hoppas att spontanidrotten kommer tillbaka. Den är viktig. Inte bara som en mer lekfull och avdramatiserad företeelse utan också som fostrare. När vi var små (författaren är född 1951) skapade vi egna självklara outtalade regler. I våra kvartersklubbar fick vi träna vår organisationsförmåga. Som vuxna berövade vi barnen detta. Vi gav dem spolade rinkar, kritade planer som de aldrig själva behövde arbeta med. Idrottsbordet skulle stå dukat. Vi satte dit vuxna som ledare och domare och tog därmed ifrån barnen den tidigare så fostrande rollen att själva styra och ställa och döma. Dessutom försvann möjligheten till fysisk aktivitet för alla dem som inte var så duktiga i idrott och som inte var med i någon klubb men som gärna var med och spelade utanför knuten där de bodde.

Det finns många frågetecken inför idrottens framtid. För första gången sedan idrotten etablerade sig som bred folkrörelse börjar antalet utövare minska, vilket förhoppningsvis borde oroa våra politiker. Ungdomsidrottens stora uppsving kom i samband med en lång period av ekonomisk tillväxt och tämligen stark kommunal ekonomi. Kommer vi att ha råd med stora, dyra anläggningar eller tvingas vi inrikta oss på idrottsgrenar som inte är så beroende av lokaler? Bandyn får konstfrusen is på Bergshamra 2008, vilket gör att AIK:s damer äntligen kan spela i Solna. Men kommer bandyn att klara de hotande klimatförändringarna? Slår nya grenar med billig utrustning ut gamla traditionella för utövaren kostsamma grenar; tar innebandyn över ungdomsishockeyns roll? Eller blir det trots allt dyra idrotter som amerikansk fotboll, som med hjälp av satellit-TV och marknadsföring kommer att dominera.

Kanske spelar Solnas ungar i framtiden basket på gatan som i USA. Fast då heter det väl "streetbasket". Får tvåmannavolleyboll, som stadigt vinner nya utövare varje sommar på badstränder, sitt berättigade genombrott? Men då måste det nog heta "beachvolley".

Förhoppningsvis blir vi allt mättare på att passivt konsumera idrottsdramer på TV och stiger upp ur TV-soffan för att åter fylkas på läktarna på Råsunda Stadion och senare den nya nationalarenan. Eller i Solnahallen, där Solna IF spelar om SM-tecknen i basket. Eller ännu roligare: volleybolldamerna vinner SM inför fullsatta läktare och miljoner TV-tittare. En go'bit som solnaborna kan se "live". Och om man får drömma till ordentligt så vore det mycket roligt att få se AIK spela elithockey i Solna. Det var 46 år sedan AIK tvingades lämna månskensrinken på Solnais…

Invånarna i Solna stad kan och bör vara stolta över sitt rika idrottsutbud. Idag bildas sällan några nya idrottsföreningar; tvärtom läggs de gamla ned i en alarmerande takt. Inte så att ungdomsidrotten därmed minskar utan de stora klubbarna suger upp detta intresse. Men nog vore det roligt ifall några ungdomar i likhet med Råsunda IS och Huvudsta IS stiftare bildar nya föreningar.